textil

Boktips: Vev vel från Norges Husflidslag

vevvel_750 — Vävning är kjempegøy! I boken ”Vev vel” hittar du ett stort urval av tekniker, bruksanvisningar och många exempel på barns första uttryck i vävform. Tydliga illustrationer och inspirerande bilder gör det lätt att sätta igång med egna projekt.

Norges Husflidslag kom härom året ut med en bok som jag nu fått chansen att både läsa och inspireras av. Boken heter ”Vev vel” och är en fin introduktion till olika kreativa projektidéer och vävtekniker för barn i förskoleåldern och uppåt. Allt framtaget av vävlärare och konsthantverkare i vårt grannland.

Upplägget är enkelt och effektivt. Ett kapitel för varje vävteknik, varvat med enkla beskrivningar och inspirerande bilder. Det översiktliga upplägget gör att du lätt hittar din nivå, oavsett om du är nybörjare eller vill testa ett litet mer avancerat projekt.

Det jag gillar mest är att författarna har lagt fokus på uttrycket snarare än tekniken. Materialet ska inte begränsa, det ska möjliggöra.

Känslan som boken lämnar hos mig som läsare är att det viktiga inte är om du ska väva en flat-, bild-, grind- eller brickväv, utan vad du vill göra. Gemensamt för alla tekniker och projektidéer är att de alla kräver förhållandevis lite förberedelser och redskap. Även om svårighetsgraden varierar känns det mesta görbart – även för mig som vävt ytterst få gånger och dessutom har förhållandevis små barn.

vevvel_300 — Min dotter testade en enkel ramväv och fick ganska snabbt ihop en matta till dockorna. Kul pyssel och mycket roligare att leka med när du gjort det själv!

Min femåring hann bläddra i några minuter innan hon började leta efter garnnystan i skåpen hemma. Vilket väl får tjäna som bevis för att det är en bra inspirationsbok som väcker skaparlust även hos de allra yngsta.

Boken knyter också an till några tankegångar som väcktes när jag nyligen såg ett avsnitt av SVTs programserie ”Konsthistorier”. Konstnären Sheila Hicks poängerade att ”uppfinningarna och skapandet alltid kommer från de icke professionella”. Och det är väl därför barn är så viktiga. De vet inte hur man gör, utan måste själva lista ut hur idéer ska förverkligas.

Avsnittet handlar även till stor del om Hannah Ryggen som jag tidigare har skrivit om. Hon var en självlärd konstnär beväpnad med en hemmabyggd vävstol. Resultatet? Banbrytande textilkonst som fick internationellt genomslag.

Denna text får väl därför ses som ett dubbelt tips. Dels för att du försöker lägga vantarna på denna bok om du intresserar dig för barns kreativitet, i synnerhet i textila material. Men också för att du bänkar dig och tittar på ovan nämnda avsnitt av ”Konsthistorier” om du intresserar dig för din egen.

”Kolla, vilka små plommon!”

…sa jag glatt och kastade in det lilla lila bäret i munnen. Kanske inte mitt mest genomtänkta beslut, visade det sig. Slånbär. Finns det något mer bittert? Smaken är ju rätt sträv, om man så säger.

slanbar_300 — Prunus Spinosa. Före och efter besöket i frysen.

Nej, min kärlekshistoria med slånbäret började inte vid första ögonkastet. Men eftersom samlargenen i mig är stark, ville jag ändå plocka, plocka, plocka när jag väl hade hittat de undangömda buskarna i skogen. Så det gjorde jag. Och bären blev, efter en vända i frysen, till saft.

Måste dock erkänna att jag, vis av erfarenhet, tvekade lite när jag sen testade den hemmagjorda drycken, men det var helt onödigt. Herre, vad gott det blev.

Nu har jag lärt mig att slånbär mognar sent på säsongen (september till december) och behöver få minst en frostnatt innan de skördas. Då dämpas den annars hemska garvsyran och bären blir ätliga. Om de skördas tidigare kan frostnatten simuleras i frysen, gärna i upp till en vecka.

Bären är fortsatt känsliga för värme, så saften görs under tre dygn i vad som närmast kan liknas vid ett kallbad.

Så, varsågoda. Recept på en ganska så underbar saft kommer här:

Slånbärssaft

slanbar2_300 — Oväntad bonus. Passade på att använda oblekt canvas som silduk. Inte jättepraktiskt kanske, men snyggt. Tänker kanske kuddfodral?

Till 5 deciliter koncentrerad saft behövs:

2 liter fullmogna slånbär
7 dl vatten
6 dl strösocker per liter avrunnen saft
1 krm natriumbensoat per liter avrunnen saft.

Gör så här:

Lägg de tvättade bären i en bunke och häll på kokande vatten. Täck med plast eller tätt lock och ställ svalt tills nästa dag.

Sila av bären och koka upp saften – och häll den återigen över bären. Ställ svalt igen och återupprepa ytterligare en gång även nästa dag.

När bären stått i vätskan (efter tre uppkok) kan saften silas genom en silduk. Mät upp mängden saft och tillsätt rätt mängd socker.

Koka upp saften en sista gång och skumma av ytan. Tillsätt eventuellt konserveringsmedel och häll upp på varma och rena flaskor.

Färgrecept: Kall färgning med safflor

safflor_750 — Slutresultatet överträffade mina förväntningar – en intensiv laxrosa på oblekt ekologisk canvas. Småbilderna visar processen från obehandlad safflor, tvätt för att få bort gult pigment, den färdigtvättade kryddan och hur den slutligen såg ut efter ett par timmar i det basiska badet.

Nu var det så dags. Har äntligen testat att färga med safflor och vill dela med mig av både recept och resultat – för, wow, vilket resultat! Safflor, eller färgtistel, är en av de äldsta växtfärgerna och den röda färgen passar bra för silke och bomull och behöver, enligt de källor jag läst, ingen betning. Själva färgningsprocessen är också lite speciell eftersom man endast använder kalla bad och exakta ph-värden. Jag har ju inte varit så noga med att mäta ph-värden i mina tidigare färgbad, men det kommer jag rätta till nu om man säger så.

Steg 1: Extrahera överflödig gul färg
Safflorbladen producerar två sämre gula färgningar och en bra röd färg, med rosa variationer. Den första gula färgningen ska sköljas bort med kallt vatten då den endast sitter ytligt på växtfibrerna. När bladen blötläggs i kallt vatten släpper den.

Jag blötlade, sköljde och kramade ur under merparten av en dag för att få bort den. Det tar alltså lång, lång tid.

Man ska tydligen kunna spara denna gula färg för separat färgning, men i ärlighetens namn förstår jag inte riktigt hur det skulle gå till med mängden vatten jag använde för tvättandet.

En bra tumregel, som också fungerade bra denna gång, är att alltid ha lika mycket tyg som färgningsmaterial. I mitt fall hade jag 6 st kuddfodral à 75 gram, dvs. 450 gram. Jag använde alltså lika mycket safflor.

Steg 2: Vänd badet
Först efter att den gula färgen är bortsköljd kan den röda färgen extraheras i först ett basiskt, sedan ett surt, bad. Ph-stickor är alltså helt ovärderliga i detta steg.

För att lura fram den röda färgen behöver färgbadet först vara basiskt. Häll i ammoniak, eller annan basisk lösning, till dess att ph-värdet är cirka 10-11. Blötlägg bladen igen i den basiska lösningen. Efter 2-3 timmar silade jag ur bladen, lösningen såg då ut som te som dragit länge och de bortsilade bladen var färglösa och gulaktiga.

Sen får man chansen att leka kemist! Nu ska nämligen färgbadet ”vändas”, dvs. snabbt ändras från basiskt till surt. Jag adderade ättikssprit till dess att ph-värdet låg på cirka 6. Färgen ändras direkt från brunt till rosa-rött och när lösningen är riktigt neutraliserad uppstår det små vita bubblor på ytan.

Jag hade totalt 40 liter vatten i färgbadet och till det behövde jag ca. 1-2 dl ammoniak för att göra det tillräckligt basiskt och ca. en halv liter ättikssprit för att göra det surt igen. Men allt hänger så klart på respektive lösnings koncentration. Testa dig långsamt fram!

Steg 3: Färga
Jag lade i bomullstyget direkt och lät det ligga i över natten. Jag såg dock att färgen bet ganska snabbt, redan efter en halvtimme märkte jag att tyget fått en häftig rosa färg.

Viktigt att komma ihåg: Den gula färgen tål värme, det gör inte den röda. Därför går det bara att färga ylle med den första gula färgen, eftersom ylle kräver varm färgning. Den gula färgen kräver också betning, det gör inte den röda. Eftersom safflor tyvärr inte ger så ljus- eller tvättfasta färger använde jag dock betat tyg, det känns inte som att det påverkade färgen. Försökte också fixera färgen ytterligare genom att lägga tyget i en lösning med hälften vatten, hälften vinäger i ca en timme. Tiden får utvisa om det lyckades.

Designklassiker: Dagmar Lodén

Jag betraktar mig inte som en materialist. Saker är saker och kan oftast ersättas. Men det finns något hemma som jag skulle ha mycket svårt att skiljas ifrån. Varje morgon vaknar jag och ser detta; ”Heracleum”, ritat av Dagmar Lodén för Jobs Handtryck 1955. Jag köpte 6 meter av tyget för snart 15 år sedan och som fattig student gjorde det då ett stort hål i plånboken. Men kärleken till mönstret har bestått och jag har inte ångrat mig en sekund. I varje hem jag haft sen dess har de två veporna alltid haft en given plats, just nu i sovrummet.

Och det är väl så, tingen som talar till hjärtat är det svårt att både värja sig emot och tröttna på.

Med tiden har jag också lärt mig mer om Dagmar Lodéns designgärning och även botaniserat vidare i Jobs handtrycks katalog av färgstarka och blommiga mönster, som fortfarande väntar på det riktigt stora publika ”genombrottet”. För jag måste erkänna att jag förvånats över att förhållandevis få känner till Jobs handtrycks produktion och historia, inte minst med tanke på kombinationen av både moderna och traditionella uttryck. Familjen Jobs har sedan starten 1944 skapat unika, tidlösa designklassiker som ”Morfars trädgård”, ”Rabarber” och ”Granatäpple”. Som namnet antyder trycks alla tyger fortfarande helt för hand i Leksand, Dalarna, och tygerna fullkomligt andas kvalitet och kan utan tvekan jämställas med grafisk konst.

Historien om Jobs handtryck börjar i början av 1900-talet med syskonen Peer, Lisbet och Gocken Jobs. De tre växte upp i en stor och konstnärlig familj och under 1930-talet började Peer intressera sig för textiltryck. Han framställde sina första tryckta tyger med handskurna tryckblock och 1944 lät han bygga tryckeriverkstaden i Västanvik. Året därpå lanserades de handtryckta tygerna på NK i Stockholm med utställningen ”När skönheten kom till byn”.

tistlar — Detalj från ”Tistlar”, Dagmar Lodén, 1949. Bild: Jobs Handtryck

Sedan starten på 1940-talet har närmare 500 mönster överförts till tyg. Idag är endast ett 80-tal av dem i produktion.

Just Dagmar Lodén arbetade periodvis under 1940- och 1950-talen som formgivare hos Jobs handtryck. Hon var utbildad konstnär vid Konsthögskolan i Stockholm och ett av hennes mer kända mönster är ”Tistlar” från 1949. Det är också det enda av hennes Jobsmönster som fortfarande är i produktion.

Screentrycket visar hennes styrka som formgivare; det är väldigt välkomponerat och trots starka färgval och självsäkra linjer känns mönstret i sin fulla rapport behärskat och vackert.

Min heliga graal är dock mönstret ”Spetsblomma”, ritat 1953. Ett vitt finstämt blommönster på olika rosa, gröna och blå bottnar. Har endast sett ett fåtal bilder av det, men det gick inte att värja sig emot. Igen.

Det här blir spännande

Med tanke på resultatet från mitt senaste färgningsförsök är nog det här på sin plats.

Jaha, min förkovran fortsätter. Tänkte försöka vara modig och ta steget från kastrullerna i köket och faktiskt lära mig detta på riktigt. Vet inte riktigt vad ska vänta mig. Hoppas kanske mest på att få chansen att testa de olika reservageteknikerna mer; vika, vrida och sy. Har egentligen bara testat min personliga favorit tidigare, att vika mönster. I ärlighetens namn blev resultatet lite sådär, tror att trycket blev för ojämnt i färgbadet.

Ska väl erkänna att jag inte bara blir inspirerad av att kolla på klipp som detta. Kolla från 7.17 och framåt. Jisses!

Färgrecept: Avokado

Jag ville hitta ett naturligt färgämne för att få fram en fin rosa färg till kuddfodral och kom efter en del läsande fram till att avokado nog var det jag letade efter. Har därför samlat både kärnor och skal i frysen ett bra tag. I förra veckan kunde jag inte vänta längre, såhär i efterhand skulle jag nog samlat ett tag till – mer om det senare.

Färgbadet gjorde jag såhär:

Skal och kärnor från cirka 25 avokados
5 liter kallt vatten
Koka upp allt i en rostfri kastrull
Fiska upp eventuella avokadorester från vattnet med en finmaskig tesil
Håll värmen i cirka 30 minuter, dra sedan av kastrullen

Jag lät sedan avkoket stå i kastrullen i tre dygn, värmde sedan upp det igen och tog upp alla kärnor och skal. Nu dags för färgning!

Jag hällde över färgvattnet i en större plastbehållare och fyllde på med mer hett vatten.
Jag tillsatte inget salt (kanske ett misstag?) då avokadokärnorna redan innehåller mycket tanniner. Bomullstyget jag skulle använda var dessutom redan betat med alun.
Tyget sträcktes upp på träpinnar med klädnypor för att kunna hängas ned i färgbadet, så kallad ”dip n´ dye”.

Klart! I morse, efter cirka tre dygn, tog jag upp tyget och sköljde ur det. Nu hänger det på tork. Det är fortfarande svårt att avgöra hur färgen blev, men spontant hoppades jag nog på en djupare färg. Tror helt enkelt att jag spädde färgbadet för mycket för att det skulle fungera för ”dip n´ dye”. Eftersom tyget jag använde var oblekt känns det som att det påverkar färgen en del med, hade förmodligen blivit finare med ett mer vitt tyg.

De första stegen

*Har precis betat av (no pun intended) de två första stegen i mitt första färgningsprojekt.*

Hittade ett fantastiskt ekologiskt canvastyg som jag nu tvättat och betat enligt konstens alla regler. Började med en ljummen tvätt med en fin olivtvål och betade sen i ett svagt tioprocentigt alunbad. Hade tur med mängden tyg så en burk på hundra gram blev perfekt.

Hoppas kunna dra igång färgningen i nästa vecka. Avokadoskalen väntar i frysen.

Handkraft!

Ramlade över webbplatsen craftivist-collective.com och fastnade en lång stund. Slow-rörelsen har ju slagit sina klor runt det mesta i våra liv; slow food, slow decorating, slow gardening, slow parenting – alla begrepp som de flesta stött på. Men ”slow activism” eller ”craftivism” var delvis nya för mig.

Antar att de flesta slow-fenomen i grund och botten handlar om att låta saker få ta sin naturliga tid. Så även här. Intiativtagaren, Sarah Corbett, menar att vi borde utnyttja handlingskraften och reflektionen som finns inbyggd varje hantverk till att åstadkomma förändring. Istället för att skrika ut våra slagord på torget använda medel som är mer modesta och målinriktade – och därmed kanske mer kraftfulla och hållbara. För fem år sedan frågade hon sig ”om vi vill att världen ska bli mer vacker, snäll och rättvis – måste vi inte också vara det i vår strävan efter förändring?”. Jo, jag är beredd att hålla med.

Men hur? Craftivist Collective propagerar för de små handlingarna som skapar stora förändringar. Egentillverkade gåvor med meningsfulla budskap till rätt personer, DIY-projekt som involverar och skapar mötesplatser för människor som annars inte träffats. Att få barn att brodera bokstäver och svåra ord hjälper dem inte bara att lära sig alfabetet, det kan också skapa stunder för gemensam reflektion kring viktiga frågor.

Men jag tänker på att det också kan ta större proportioner. För det här är ju på inget sätt en ny företeelse. Hannah Ryggen (1898-1970) är ett exempel på en konstnär som inte valde penseln för att spegla sitt politiska engagemang, utan vävstolen. Hon färgade sina garner med växtbaserade pigment och skapade bland annat kritiska kommentarer till de fascistiska och nazistiska strömningarna i Europa. Resultatet är fullkomligt magiska, vågade och originella gobelänger och vävar. Som, trots sin ålder, fortfarande skriker högt.

Boktips: Färga med matrester

Har precis plöjt de här böckerna av Lina Sofia Lundin, Färgningsmanifestet och Naturlig färgning, beställda från Handarbetets vänner. Saxat:

”Tänk om varje människa skulle färga sina kläder med sin egen kompost? Tänk om våra kläder skulle vara vad vi äter? Alla i sin egen unika färg, direkt kopplad till vad vi mättat magen med.”

Vet inte om jag skulle vilja äta upp min garderob, men jag gillar verkligen idéen om att ta tillvara så mycket som möjligt i vår konsumtionsinriktade tillvaro. Att hitta flera användningsområden för samma vara eller material känns också spännande, det finns något stort i tanken om att en frukt eller växt både kan vara vacker att se på och god att äta – men också kunna lämna ett bestående värde i ett klädesplagg.

Böckerna har gett mycket inspiration och det ska bli kul att applicera mina nyvunna kunskaper i kommande projekt. Egentligen tänkte jag ge mig på så kallad ”Dip n’ Dye” med lite tjockare bomullstyg för att sen göra kuddöverdrag. Har testat tekniken tidigare och tyckte då att det var kul att laborera med flera färger och övergångarna dem emellan. Har redan skissat på några kombinationer som jag längtar efter att få prova, bland annat en rosa/grön variant som ska bli ”melonkuddar” till barnens sovrum. Funderar dock på hur jag ska få till det, eftersom många av de naturliga färgningsrecepten bygger på långa färgningsbad. Tror att det kan bli svårt att få till både en jämn färgning och hyfsat raka färgkanter. Tänker att ett långt tråg, så jag kan hänga ner tyget sträckt i färgen, borde göra susen?

Indigo

Jag satt och slötittade på tv för någon månad sen och något fångade plötsligt mitt intresse. Greppade anteckningsboken och skrev ned ett ord: Shibori. Har sedan dess varit fullkomligt fascinerad av denna uråldriga infärgningsteknik som enkelt uttryckt går ut på att vika, vira eller sy fast reservage på tyger för att skapa vackra, ofta geometriska och intrikata mönster. Ofta blir resultatet förvånansvärt modernt i sitt uttryck, en slags förfinad batik.

Eftersom jag själv helst vill arbeta med ekologiska och naturliga material så långt det är möjligt tilltalas jag också av att infärgningen sker med organiska färgmedel, växter helt enkelt.

Sagt och gjort, årets odlingssäsong rivstartade nyss med några påsar ”Indigofera tinctoria”. Vem vet, kanske får jag ihop tillräckligt med färgmedel för att kunna göra en liten handduk om ett par år eller så?

Fortsättning följer.