recept

En ny upptäckt – rårörd sylt

Jag och barnen lyckades få ihop någon liter lingon härom helgen. Det måste vara det bästa bäret att plocka med barn? Okladdigt, snabbplockat och otroligt lättrensat. Har aldrig varit en stor lingonplockare – men det här gör vi om!

En del menar att lingonen blir sötare efter en frostnatt i naturen eller frysen, precis som slånbär. Får testa det nästa säsong.

Hade varken tid eller …tid att göra lingonremmar, moussetårtor eller något annat mer bloggvänligt så rårörda fick det bli. I syltform. Väldigt enkelt och lite annorlunda mot den butiksköpta sylten, minst sagt.

Smaken blir mer pikant och kraftig än när du kokar sylten. En riktig smakbomb i munnen. Prova!

Rårörd lingonsylt

Du behöver:

1 kg lingon, cirka 2 liter
Cirka 5 hg socker

Gör så här:

Rensa och skölj bären. Det går fortast i vattenbad – då flyter skräpet upp till ytan.
Kör bären någon minut i matberedare tills konsistensen påminner om sylt. Det fungerar också bra med elvisp så länge bären är riktigt mogna.
Tillsätt lite socker åt gången och rör tills det löst sig. Smaka av efter hand så du får den sötma du vill ha.
Förvara sylten svalt. Glöm inte att det är kortare hållbarhet på rårörda lingon jämfört med kokad sylt.

Har också lärt mig att det finns en väldigt stor andel av det naturliga konserveringsmedlet bensoesyra i lingon. Det gör att du inte behöver tillsätta extra konserveringsmedel när du kokar eller rårör sylten. Just därför går det också att använda lingon som konserveringsmedel för andra frukter och bär.

Har hittat gamla konserveringsrecept där man helt enkelt lägger ner färsk frukt i sur lingonsylt. Eller att man lägger ett lager sur lingonsylt ovanpå äppelmoset i burken. När man skulle äta äppelmoset så rörde man först ner lingonen. Det låter ju faktiskt gott. Kanske nästa år?

”Kolla, vilka små plommon!”

…sa jag glatt och kastade in det lilla lila bäret i munnen. Kanske inte mitt mest genomtänkta beslut, visade det sig. Slånbär. Finns det något mer bittert? Smaken är ju rätt sträv, om man så säger.

slanbar_300 — Prunus Spinosa. Före och efter besöket i frysen.

Nej, min kärlekshistoria med slånbäret började inte vid första ögonkastet. Men eftersom samlargenen i mig är stark, ville jag ändå plocka, plocka, plocka när jag väl hade hittat de undangömda buskarna i skogen. Så det gjorde jag. Och bären blev, efter en vända i frysen, till saft.

Måste dock erkänna att jag, vis av erfarenhet, tvekade lite när jag sen testade den hemmagjorda drycken, men det var helt onödigt. Herre, vad gott det blev.

Nu har jag lärt mig att slånbär mognar sent på säsongen (september till december) och behöver få minst en frostnatt innan de skördas. Då dämpas den annars hemska garvsyran och bären blir ätliga. Om de skördas tidigare kan frostnatten simuleras i frysen, gärna i upp till en vecka.

Bären är fortsatt känsliga för värme, så saften görs under tre dygn i vad som närmast kan liknas vid ett kallbad.

Så, varsågoda. Recept på en ganska så underbar saft kommer här:

Slånbärssaft

slanbar2_300 — Oväntad bonus. Passade på att använda oblekt canvas som silduk. Inte jättepraktiskt kanske, men snyggt. Tänker kanske kuddfodral?

Till 5 deciliter koncentrerad saft behövs:

2 liter fullmogna slånbär
7 dl vatten
6 dl strösocker per liter avrunnen saft
1 krm natriumbensoat per liter avrunnen saft.

Gör så här:

Lägg de tvättade bären i en bunke och häll på kokande vatten. Täck med plast eller tätt lock och ställ svalt tills nästa dag.

Sila av bären och koka upp saften – och häll den återigen över bären. Ställ svalt igen och återupprepa ytterligare en gång även nästa dag.

När bären stått i vätskan (efter tre uppkok) kan saften silas genom en silduk. Mät upp mängden saft och tillsätt rätt mängd socker.

Koka upp saften en sista gång och skumma av ytan. Tillsätt eventuellt konserveringsmedel och häll upp på varma och rena flaskor.

Innan hösten blir grå

Vår- och sommarmänniska som jag är, njuter jag av hösten i max ett par veckor. Mer exakt, från tiden då färgerna börjar skifta till att löven faller till marken. För att förlänga färgprakten tog jag därför tillfället i akt och testade ett gammalt förskolepyssel som jag inte ägnat mig åt sedan 6-årsåldern: Konservera höstlöv.

Konservering av japansk lönn och körsbärslöv. Körsbärslöven fungerade bäst, de blev mjuka och de rosa och orangea tonerna bevarades fint.

Receptet är enkelt. Köp glycerol på apoteket och blanda 1 del glycerol med 2 delar vatten. Vissa hävdar att det fungerar bättre om vattnet värms först, men min erfarenhet är att det fungerar lika bra med kallt kranvatten. Klipp av de yttersta ändarna på lövstjälkarna och stick ner dem i lösningen.

Oftast fungerar det bättre med lite kraftigare, större löv – exempelvis lönn, rönn och asp. Se också till att plocka riktigt fina exemplar, skador och missfärgningar på löven tenderar att synas mer efter glycerolbehandlingen.

Låt bladet stå i ett par dygn. Konserveringen är färdig när löven känns mjuka, nästan lite läderartade. Färgen kan också mörkna något.

Glycerolbehandlade blad och kvistar blir vackra och glänsande och står sig oftast flera år utan att blekna eller vissna.

Mitt resultat? I år blev det en höstkrans – bildbevis finns på Instagram.

Färgrecept: Kall färgning med safflor

safflor_750 — Slutresultatet överträffade mina förväntningar – en intensiv laxrosa på oblekt ekologisk canvas. Småbilderna visar processen från obehandlad safflor, tvätt för att få bort gult pigment, den färdigtvättade kryddan och hur den slutligen såg ut efter ett par timmar i det basiska badet.

Nu var det så dags. Har äntligen testat att färga med safflor och vill dela med mig av både recept och resultat – för, wow, vilket resultat! Safflor, eller färgtistel, är en av de äldsta växtfärgerna och den röda färgen passar bra för silke och bomull och behöver, enligt de källor jag läst, ingen betning. Själva färgningsprocessen är också lite speciell eftersom man endast använder kalla bad och exakta ph-värden. Jag har ju inte varit så noga med att mäta ph-värden i mina tidigare färgbad, men det kommer jag rätta till nu om man säger så.

Steg 1: Extrahera överflödig gul färg
Safflorbladen producerar två sämre gula färgningar och en bra röd färg, med rosa variationer. Den första gula färgningen ska sköljas bort med kallt vatten då den endast sitter ytligt på växtfibrerna. När bladen blötläggs i kallt vatten släpper den.

Jag blötlade, sköljde och kramade ur under merparten av en dag för att få bort den. Det tar alltså lång, lång tid.

Man ska tydligen kunna spara denna gula färg för separat färgning, men i ärlighetens namn förstår jag inte riktigt hur det skulle gå till med mängden vatten jag använde för tvättandet.

En bra tumregel, som också fungerade bra denna gång, är att alltid ha lika mycket tyg som färgningsmaterial. I mitt fall hade jag 6 st kuddfodral à 75 gram, dvs. 450 gram. Jag använde alltså lika mycket safflor.

Steg 2: Vänd badet
Först efter att den gula färgen är bortsköljd kan den röda färgen extraheras i först ett basiskt, sedan ett surt, bad. Ph-stickor är alltså helt ovärderliga i detta steg.

För att lura fram den röda färgen behöver färgbadet först vara basiskt. Häll i ammoniak, eller annan basisk lösning, till dess att ph-värdet är cirka 10-11. Blötlägg bladen igen i den basiska lösningen. Efter 2-3 timmar silade jag ur bladen, lösningen såg då ut som te som dragit länge och de bortsilade bladen var färglösa och gulaktiga.

Sen får man chansen att leka kemist! Nu ska nämligen färgbadet ”vändas”, dvs. snabbt ändras från basiskt till surt. Jag adderade ättikssprit till dess att ph-värdet låg på cirka 6. Färgen ändras direkt från brunt till rosa-rött och när lösningen är riktigt neutraliserad uppstår det små vita bubblor på ytan.

Jag hade totalt 40 liter vatten i färgbadet och till det behövde jag ca. 1-2 dl ammoniak för att göra det tillräckligt basiskt och ca. en halv liter ättikssprit för att göra det surt igen. Men allt hänger så klart på respektive lösnings koncentration. Testa dig långsamt fram!

Steg 3: Färga
Jag lade i bomullstyget direkt och lät det ligga i över natten. Jag såg dock att färgen bet ganska snabbt, redan efter en halvtimme märkte jag att tyget fått en häftig rosa färg.

Viktigt att komma ihåg: Den gula färgen tål värme, det gör inte den röda. Därför går det bara att färga ylle med den första gula färgen, eftersom ylle kräver varm färgning. Den gula färgen kräver också betning, det gör inte den röda. Eftersom safflor tyvärr inte ger så ljus- eller tvättfasta färger använde jag dock betat tyg, det känns inte som att det påverkade färgen. Försökte också fixera färgen ytterligare genom att lägga tyget i en lösning med hälften vatten, hälften vinäger i ca en timme. Tiden får utvisa om det lyckades.

Färgrecept: Blå lupin

*Efter bara en halvtimme hade tyget fått en fin, nästan lindblomsgrön, färg. Med längre tid blir det blåa sticket tydligare.*

Skrev ju tidigare om färgning med blå lupiner och testet är nu avklarat. Den gröna färgen blev fin, speciellt med kort färgningstid (!), men ändå lite för blek för min smak. Hade hoppats på lite mer tryck i färgen. En insikt jag fått efter ett par färgningsförsök är att det verkligen är värt att satsa på ett blekt tyg, eftersom färgnyanserna ofta blir ganska subtila. Den lite gula färgen som exempelvis oblekt bomull har dämpar effekten av färgningen lite för mycket.

Så. Jakten på den perfekta gröna fortsätter, men här kommer receptet jag använde:

I färgbadet hade jag endast de blåa blommorna och knappt hälften av stjälkarna. Inga blad. Proportionerna var ungefär:

5 liter med blommor och stjälkar
3 liter kallt vatten

Det fick koka upp och sedan sjuda i cirka en timme, tills blommorna såg väldigt gråa och urvattnade ut. Avkoket fick svalna med blommorna i. Avkoket fick en grå/lila/röd färg (lite som utspätt rödvin). Tog upp och kramade ur blommorna efter ett par timmar och lät avkoket stå över natten.

När det var dags för färgning värmde jag upp badet igen och lade i de blöta tygerna. Lät de ligga i under avsvalning.

Tygerna var, som vanligt, av oblekt bomull och betade med alun.

Det här med blekmedel

Har haft ett projekt i bakhuvudet ett tag som jag liksom dragit mig för att sätta igång. Varför? Det inkluderar blekning. Min bild var, åtminstone tidigare, att blekmedel antingen är giftiga för både människor och miljö – eller miljövänliga och helt verkningslösa. Så projektet skrinlades en tid även om jag inte riktigt kunde släppa tanken.

Började därför läsa på, och tänkte nu dela med mig av mina insikter och förklara varför jag hädanefter kommer göra mitt eget blekmedel!

Först har vi klorinet. Det aktiva ämnet, natriumhypoklorit (aktivt klor), är klassificerat som ”mycket giftigt för vattenlevande organismer” och redan 1992 bedrev Naturskyddsföreningen kampanjer för att få bort produkten från våra hushåll. Aktivt klor är ett starkt oxidationsmedel som förstör livsviktiga funktioner, vid inandning förstörs slemhinnorna i luftstrupe och lungblåsor. Ångorna kan också ge både huvudvärk och yrsel och ämnet är dessutom väldigt frätande. Just risken för att andas in klorinångor är kanske den största anledningen till att jag inte vill ha det hemma.

Men, trots dessa risker, är klorin en produkt som både är “lagringsstabil” och effektiv mot virus, mikrober och bakterier på de flesta ytor. Och som blekmedel då förstås.

Väteperoxid kan vara precis lika frätande som klorin, beroende på styrkan, och det är mer skadligt än klorin i högre koncentrationer. Trots det har ämnet exempelvis varit godkänt som desinficeringsmedel i hushåll sedan 1977 av USAs miljöskyddsmyndighet.

I butiker och på apotek hittar man oftast 3-procentiga lösningar, även om det också går att få tag på koncentrationer på runt 30 procent. I den koncentrationen får du självfallet ett mycket starkare rengörings- och blekmedel, men det blir också mer flyktigt. Det kan skada huden ordentligt, korrodera visa material och till och med explodera om det förvaras felaktigt.

Men, i svaga koncentrationer är det inte frätande och inga farliga ångor avges. Och för att göra en lång historia kort är det därför jag numera väljer hemmagjort blekmedel.

Vinäger är lätt att både hitta och köpa. Det är dessutom visat sig att det är effektivt mot vissa typer av virus (!), och enligt vissa, väldigt obekräftade, källor så kan ren vitvinsvinäger döda upp emot 99 procent bakterier samt de flesta mögelsporer. Även om jag kanske skulle ta just det påståendet med en liten nypa salt så kvarstår faktum att vinäger blir ett väldigt potent rengörings- och blekmedel tillsammans med väteperoxid. Det är dock extremt viktigt att aldrig blanda vinäger och väteperoxid i samma behållare.

Recept då? Mitt råd är att testa dig fram, olika användningsområden (tvättning, blekning, rengöring) kräver olika styrkor på blandningen. Vore ju liksom bra om kläderna vid tvätt fortsatte vara, ja, färgade.

Eftersom jag denna gång skulle bleka prylar i ett ”bad” uteslöt jag vinägern (ska ju aldrig blandas med väteperoxid). Då jag också ville få till en riktigt kraftig blekning använde jag starkare väteperoxid. Men ett bra grundrecept att börja med är:

• 3,5 dl väteperoxid (3-procentig)
• 1 dl citronsaft
• Vatten

Ska du använda lösningen som rengöringsmedel för bänkar, bord och dylikt kan du komplettera med en separat sprayflaska med vinäger som du alternerar med.

Färgrecept: Avokado

Jag ville hitta ett naturligt färgämne för att få fram en fin rosa färg till kuddfodral och kom efter en del läsande fram till att avokado nog var det jag letade efter. Har därför samlat både kärnor och skal i frysen ett bra tag. I förra veckan kunde jag inte vänta längre, såhär i efterhand skulle jag nog samlat ett tag till – mer om det senare.

Färgbadet gjorde jag såhär:

Skal och kärnor från cirka 25 avokados
5 liter kallt vatten
Koka upp allt i en rostfri kastrull
Fiska upp eventuella avokadorester från vattnet med en finmaskig tesil
Håll värmen i cirka 30 minuter, dra sedan av kastrullen

Jag lät sedan avkoket stå i kastrullen i tre dygn, värmde sedan upp det igen och tog upp alla kärnor och skal. Nu dags för färgning!

Jag hällde över färgvattnet i en större plastbehållare och fyllde på med mer hett vatten.
Jag tillsatte inget salt (kanske ett misstag?) då avokadokärnorna redan innehåller mycket tanniner. Bomullstyget jag skulle använda var dessutom redan betat med alun.
Tyget sträcktes upp på träpinnar med klädnypor för att kunna hängas ned i färgbadet, så kallad ”dip n´ dye”.

Klart! I morse, efter cirka tre dygn, tog jag upp tyget och sköljde ur det. Nu hänger det på tork. Det är fortfarande svårt att avgöra hur färgen blev, men spontant hoppades jag nog på en djupare färg. Tror helt enkelt att jag spädde färgbadet för mycket för att det skulle fungera för ”dip n´ dye”. Eftersom tyget jag använde var oblekt känns det som att det påverkar färgen en del med, hade förmodligen blivit finare med ett mer vitt tyg.