Över mitt köksbord: Luxus taklampa 510 av oljad ek med tre kupor av matt opalglas. Tapet: ”Ginko”, Claesson Koivisto Rune, CKR, för Engblad & Co.I samband med att vi köpte vårt nuvarande, och första, hus för snart nio år sedan och vi var på jakt efter lampor som lirade med husets byggår (50-talets mitt) sprang vi på fabrikatet Luxus, ett märke jag tidigare bara känt till namnet. Men med tiden har jag lärt mig mer om lampfabriken i Vittsjö och bröderna Kristianssons fantastiska livsgärning. Och vilken historia det är.
Östen var konstnären och skulptören och Uno var den skicklige entreprenören. Bröderna Kristiansson skapade tillsammans en stor kollektion av lampor och möbler från början av 50-talet och framåt. Många, framförallt lamporna, har blivit riktiga folkhemsklassiker som nu är eftertraktade på auktioner och i handeln. Tillsammans gjorde de Luxus till en etablerad aktör på den internationella kartan, USA var en stor marknad och en fabrik var förlagd till Tyskland. Säljare och agenter fanns både i Milano och Paris. I Vittsjö var det under storhetstiden i slutet av 50-talet som mest mellan 50 och 60 anställda.
Det här var under en tid när skandinavisk design hade stor internationell framgång och världsmässorna inspirerade. Något som tog även tog Östen Kristiansson till USA, där han mot slutet av 50-talet arbetade som ljusdesigner.
Företagets tillverkning var från början helt inriktad på konsumentvaror men efter 70-talets energikris och konkurrens från lågprisländer, inriktade företaget sig på belysning i offentlig miljö. Mig veterligen arbetade de uteslutande med glödljus, även i offentlig miljö. Otroligt vackert, men sällan sett i moderna miljöer i dag.
Kvaliteten syns i detaljerna, att lamporna är handgjorda råder det ingen tvekan om. Till vänster vägglampan 706 som pryder sin plats i sovrummet.Formspråket är i hela produktionen genomgående väldigt tidstypiskt. Östen formgav med självsäkerhet och resultatet under de första årtiondena blev ofta kraftfullt, geometriskt och färgstarkt, gärna i basfärger, utan att tappa i finess och kvalitet. Pendeln svänger från väldigt lekfullt till finstämd elegans. Materialet var tidigt oftast akryl med trädetaljer, men många lampversioner gjordes också i matt opalglas med trärena ekarmaturer. Dessa lampor tillhör mina personliga favoriter då de lättare går att placera i andra inredningskontexter än i rena retrohem.
2009 gick Uno Kristiansson bort efter 59 år som företagsledare, sex år efter sin bror Östen. Vid Unos bortgång var Luxus ensamma kvar på marknaden om att själva ta hand om hela ledet från design och tillverkning till sammansättning.
Eftermälet är inte dåligt: Under nära sex decennier producerade tegelfabriken i Vittsjö miljontals handgjorda lampor som både bildligt och bokstavligt har lyst upp hem genom generationer – både tidigare och kommande.
Glädjande nog slocknade inte lamporna i Vittsjö i samband med Unos död. Fabriken och stafettpinnen togs över av det svenska belysningsföretaget RUBEN Lighting som nu förvaltar arvet i samklang med egen produktion av RUBN-lampor.
Lästips: ”Under LUXUS tak”, Bo Sigeback. 126 sidor om bröderna Uno och Östen Kristiansson.
När jag gillar något har jag ganska lätt för att bli lätt manisk. Timmar ägnas åt förkovrande, läsande och sökande efter mer och bättre information. Samlandet börjar också. Jag nöjer mig, tyvärr, sällan med att beundra på avstånd. Ha-begäret väcks och antalet sökagenter som jag har på diverse auktionswebbar har under åren ökat exponentiellt.
Den mer välkända, andra, modellen av Junosängen. Här med långsidorna monterade. Foto: Junosengen.dk
Den danska Junosängen är ett sådant exempel. När jag väntade vårt första barn blev drömmen om en gammal Junosäng en slags målbild för hur den där första bebistiden skulle bli. Ljus och skimrande och alldeles problemfri. Nu skrattar jag åt det, det var ju superlöjligt och jättenaivt såklart. Men efter en lång längtan efter barn blev den där bilden ändå viktig. Så jag hittade tillslut den där sängen; skev, smutsig och repig – och satte igång renoveringsprojektet med stort R sådär i åttonde månaden.
Jag lade ner min själ i färgskrapandet, spacklandet, spikandet och målandet. Varje helg. Maniskt. Men sedan dess har den stått där, i lilla V:s rum, och vuxit med henne. Och det är nästan med lite sorg i hjärtat som jag nu märker att hon snart kommer att ha växt ur den.
Man skulle kunna tro att historien slutar där, men nej. För två år sedan kom lillebror N och det var ju klart att han också skulle ha en Juno. Så letandet började igen. Och, fråga mig inte hur, men nu sitter vi här med fler sängar än vi har barn. Nämnde jag besattheten?
För er icke-invigda, tänkte jag därför berätta lite om denna Junosäng. Kanske för att förklara storheten i denna designklassiker, kanske också för att rättfärdiga knäppa köp inför mig själv.
Den ursprungliga Junosängen ritades 1942-43 av arkitekten Viggo Einfeldt. Han drev ett blomstrande aktitektföretag men tvingades tänka i nya banor då andra världskriget satte stopp för byggindustrin. I samband med att en dödsolycka uppmärksammades i medierna, då ett barn fastnade mellan spjälorna i sin säng, fick han idén till Junosängen. Hans tanke var att skapa en utdragbar säng som kunde följa barnet från de första veckorna till tidiga tonåren. Fokus låg på både säkerhet och barnets inkluderande. Kanske tydligast illustrerat med sängarnas signum, de tätt placerade ribborna i sängens olika gavlar – tillräckligt tätt placerade för att inga barn ska kunna fastna, och tillräckligt långt ifrån varandra för att bli taktilt intressanta och inte störa barnets möjlighet att se ut eller bli berörda.
Jag har ännu inte haft turen att stöta på denna version av Junosängen. Här med de smarta lite lägre sidostyckena – en detalj som trist nog inte följde med till modell 2. Foto: Junosengen.dk.
Det inte alla vet är att sängen finns i två versioner, Juno 1 och Juno 2. Modellerna är mycket lika med sina runda, mjuka former och täta ribbgaller. Juno 2 är den modell som de flesta känner igen och som också kallas ”Lille Per”. Den har kortare ribbor på kortsidorna än Juno 1, som har två sektioner med längre ribbor på vardera kortsida. Juno 1 hade även en extra fast botten som kunde läggas ovanpå madrassen för att på sätt skapa en ”barnhage” för mindre barn.
Den levererades också med två uppsättningar av sidoskydd, ett lågt och ett högt. Sängbenen var också runda, lätt konformade, till skillnad mot den andra modellens mer fyrkantiga. Allt som allt blev dock Juno 1 för dyr att producera och tillverkningen lades ner efter bara några år.
All produktion lades ned i slutet av 50-talet och sedan dess har ett antal kopior producerats av framförallt danska företag, exempelvis ”Noah beds” och ”Alt-til-baby”. Nu äger dock företaget Sebra rättigheterna till Junosängens design och de säljer den under namnet Kili.
Jag som nu grundligt renoverat två Junosängar från 40-talet, och liksom ”har” sängen i muskelminnet har dock svårt för de nyare kopiorna.
De är kraftigare i konstruktionen vilket gör att smäckerheten och lättheten i formgivningen går förlorad. Designen har också blivit enklare och kantigare; sängstolparna har förlorat sin rundade avslutning, benens knappt märkbara avsmalning är borta och ribborna är aningens kraftigare, bara för att nämna några exempel. De tjockare, sprutlackerade, färglagren gör också sängarna mindre taktila och, ja, mindre charmiga. De moderna sängarna har förstås fördelen att de är uppdaterade med bättre låsanordningar för de lösa gavlarna – men sammantaget vinner originalsängarna ändå med hästlängder.
Jag betraktar mig inte som en materialist. Saker är saker och kan oftast ersättas. Men det finns något hemma som jag skulle ha mycket svårt att skiljas ifrån. Varje morgon vaknar jag och ser detta; ”Heracleum”, ritat av Dagmar Lodén för Jobs Handtryck 1955. Jag köpte 6 meter av tyget för snart 15 år sedan och som fattig student gjorde det då ett stort hål i plånboken. Men kärleken till mönstret har bestått och jag har inte ångrat mig en sekund. I varje hem jag haft sen dess har de två veporna alltid haft en given plats, just nu i sovrummet.
Och det är väl så, tingen som talar till hjärtat är det svårt att både värja sig emot och tröttna på.
Med tiden har jag också lärt mig mer om Dagmar Lodéns designgärning och även botaniserat vidare i Jobs handtrycks katalog av färgstarka och blommiga mönster, som fortfarande väntar på det riktigt stora publika ”genombrottet”. För jag måste erkänna att jag förvånats över att förhållandevis få känner till Jobs handtrycks produktion och historia, inte minst med tanke på kombinationen av både moderna och traditionella uttryck. Familjen Jobs har sedan starten 1944 skapat unika, tidlösa designklassiker som ”Morfars trädgård”, ”Rabarber” och ”Granatäpple”. Som namnet antyder trycks alla tyger fortfarande helt för hand i Leksand, Dalarna, och tygerna fullkomligt andas kvalitet och kan utan tvekan jämställas med grafisk konst.
Historien om Jobs handtryck börjar i början av 1900-talet med syskonen Peer, Lisbet och Gocken Jobs. De tre växte upp i en stor och konstnärlig familj och under 1930-talet började Peer intressera sig för textiltryck. Han framställde sina första tryckta tyger med handskurna tryckblock och 1944 lät han bygga tryckeriverkstaden i Västanvik. Året därpå lanserades de handtryckta tygerna på NK i Stockholm med utställningen ”När skönheten kom till byn”.
Detalj från ”Tistlar”, Dagmar Lodén, 1949. Bild: Jobs Handtryck
Sedan starten på 1940-talet har närmare 500 mönster överförts till tyg. Idag är endast ett 80-tal av dem i produktion.
Just Dagmar Lodén arbetade periodvis under 1940- och 1950-talen som formgivare hos Jobs handtryck. Hon var utbildad konstnär vid Konsthögskolan i Stockholm och ett av hennes mer kända mönster är ”Tistlar” från 1949. Det är också det enda av hennes Jobsmönster som fortfarande är i produktion.
Screentrycket visar hennes styrka som formgivare; det är väldigt välkomponerat och trots starka färgval och självsäkra linjer känns mönstret i sin fulla rapport behärskat och vackert.
Min heliga graal är dock mönstret ”Spetsblomma”, ritat 1953. Ett vitt finstämt blommönster på olika rosa, gröna och blå bottnar. Har endast sett ett fåtal bilder av det, men det gick inte att värja sig emot. Igen.
enstundpajorden.com 