Etikett: junosäng

När jag gillar något har jag ganska lätt för att bli lätt manisk. Timmar ägnas åt förkovrande, läsande och sökande efter mer och bättre information. Samlandet börjar också. Jag nöjer mig, tyvärr, sällan med att beundra på avstånd. Ha-begäret väcks och antalet sökagenter som jag har på diverse auktionswebbar har under åren ökat exponentiellt.

Den danska Junosängen är ett sådant exempel. När jag väntade vårt första barn blev drömmen om en gammal Junosäng en slags målbild för hur den där första bebistiden skulle bli. Ljus och skimrande och alldeles problemfri. Nu skrattar jag åt det, det var ju superlöjligt och jättenaivt såklart. Men efter en lång längtan efter barn blev den där bilden ändå viktig. Så jag hittade tillslut den där sängen; skev, smutsig och repig – och satte igång renoveringsprojektet med stort R sådär i åttonde månaden.

Jag lade ner min själ i färgskrapandet, spacklandet, spikandet och målandet. Varje helg. Maniskt. Men sedan dess har den stått där, i lilla V:s rum, och vuxit med henne. Och det är nästan med lite sorg i hjärtat som jag nu märker att hon snart kommer att ha växt ur den.

Man skulle kunna tro att historien slutar där, men nej. För två år sedan kom lillebror N och det var ju klart att han också skulle ha en Juno. Så letandet började igen. Och, fråga mig inte hur, men nu sitter vi här med fler sängar än vi har barn. Nämnde jag besattheten?

För er icke-invigda, tänkte jag därför berätta lite om denna Junosäng. Kanske för att förklara storheten i denna designklassiker, kanske också för att rättfärdiga knäppa köp inför mig själv.

Den ursprungliga Junosängen ritades 1942-43 av arkitekten Viggo Einfeldt. Han drev ett blomstrande aktitektföretag men tvingades tänka i nya banor då andra världskriget satte stopp för byggindustrin. I samband med att en dödsolycka uppmärksammades i medierna, då ett barn fastnade mellan spjälorna i sin säng, fick han idén till Junosängen. Hans tanke var att skapa en utdragbar säng som kunde följa barnet från de första veckorna till tidiga tonåren. Fokus låg på både säkerhet och barnets inkluderande. Kanske tydligast illustrerat med sängarnas signum, de tätt placerade ribborna i sängens olika gavlar – tillräckligt tätt placerade för att inga barn ska kunna fastna, och tillräckligt långt ifrån varandra för att bli taktilt intressanta och inte störa barnets möjlighet att se ut eller bli berörda.

Det inte alla vet är att sängen finns i två versioner, Juno 1 och Juno 2. Modellerna är mycket lika med sina runda, mjuka former och täta ribbgaller. Juno 2 är den modell som de flesta känner igen och som också kallas ”Lille Per”. Den har kortare ribbor på kortsidorna än Juno 1, som har två sektioner med längre ribbor på vardera kortsida. Juno 1 hade även en extra fast botten som kunde läggas ovanpå madrassen för att på sätt skapa en ”barnhage” för mindre barn.

Den levererades också med två uppsättningar av sidoskydd, ett lågt och ett högt. Sängbenen var också runda, lätt konformade, till skillnad mot den andra modellens mer fyrkantiga. Allt som allt blev dock Juno 1 för dyr att producera och tillverkningen lades ner efter bara några år.

All produktion lades ned i slutet av 50-talet och sedan dess har ett antal kopior producerats av framförallt danska företag, exempelvis ”Noah beds” och ”Alt-til-baby”. Nu äger dock företaget Sebra rättigheterna till Junosängens design och de säljer den under namnet Kili.

Jag som nu grundligt renoverat två Junosängar från 40-talet, och liksom ”har” sängen i muskelminnet har dock svårt för de nyare kopiorna.

De är kraftigare i konstruktionen vilket gör att smäckerheten och lättheten i formgivningen går förlorad. Designen har också blivit enklare och kantigare; sängstolparna har förlorat sin rundade avslutning, benens knappt märkbara avsmalning är borta och ribborna är aningens kraftigare, bara för att nämna några exempel. De tjockare, sprutlackerade, färglagren gör också sängarna mindre taktila och, ja, mindre charmiga. De moderna sängarna har förstås fördelen att de är uppdaterade med bättre låsanordningar för de lösa gavlarna – men sammantaget vinner originalsängarna ändå med hästlängder.