diy

Boktips: Vev vel från Norges Husflidslag

vevvel_750 — Vävning är kjempegøy! I boken ”Vev vel” hittar du ett stort urval av tekniker, bruksanvisningar och många exempel på barns första uttryck i vävform. Tydliga illustrationer och inspirerande bilder gör det lätt att sätta igång med egna projekt.

Norges Husflidslag kom härom året ut med en bok som jag nu fått chansen att både läsa och inspireras av. Boken heter ”Vev vel” och är en fin introduktion till olika kreativa projektidéer och vävtekniker för barn i förskoleåldern och uppåt. Allt framtaget av vävlärare och konsthantverkare i vårt grannland.

Upplägget är enkelt och effektivt. Ett kapitel för varje vävteknik, varvat med enkla beskrivningar och inspirerande bilder. Det översiktliga upplägget gör att du lätt hittar din nivå, oavsett om du är nybörjare eller vill testa ett litet mer avancerat projekt.

Det jag gillar mest är att författarna har lagt fokus på uttrycket snarare än tekniken. Materialet ska inte begränsa, det ska möjliggöra.

Känslan som boken lämnar hos mig som läsare är att det viktiga inte är om du ska väva en flat-, bild-, grind- eller brickväv, utan vad du vill göra. Gemensamt för alla tekniker och projektidéer är att de alla kräver förhållandevis lite förberedelser och redskap. Även om svårighetsgraden varierar känns det mesta görbart – även för mig som vävt ytterst få gånger och dessutom har förhållandevis små barn.

vevvel_300 — Min dotter testade en enkel ramväv och fick ganska snabbt ihop en matta till dockorna. Kul pyssel och mycket roligare att leka med när du gjort det själv!

Min femåring hann bläddra i några minuter innan hon började leta efter garnnystan i skåpen hemma. Vilket väl får tjäna som bevis för att det är en bra inspirationsbok som väcker skaparlust även hos de allra yngsta.

Boken knyter också an till några tankegångar som väcktes när jag nyligen såg ett avsnitt av SVTs programserie ”Konsthistorier”. Konstnären Sheila Hicks poängerade att ”uppfinningarna och skapandet alltid kommer från de icke professionella”. Och det är väl därför barn är så viktiga. De vet inte hur man gör, utan måste själva lista ut hur idéer ska förverkligas.

Avsnittet handlar även till stor del om Hannah Ryggen som jag tidigare har skrivit om. Hon var en självlärd konstnär beväpnad med en hemmabyggd vävstol. Resultatet? Banbrytande textilkonst som fick internationellt genomslag.

Denna text får väl därför ses som ett dubbelt tips. Dels för att du försöker lägga vantarna på denna bok om du intresserar dig för barns kreativitet, i synnerhet i textila material. Men också för att du bänkar dig och tittar på ovan nämnda avsnitt av ”Konsthistorier” om du intresserar dig för din egen.

Vår nya jultradition

Halvvägs. Det syns kanske inte nu, men vackrare ljus är svåra att hitta. Speciellt om du blandar vitt pigment i, den redan vita, ljusmassan. Färgtonen blir både varmare och vackrare.

Det är en speciell känsla att tända det första adventsljuset. Sedan ett par år tillbaka har den närmsta familjen träffats söndagen innan advent för att också stöpa ljusen tillsammans. Ingen av oss är väl direkt något proffs, men efter att ha provat oss fram ett par gånger har vi nu hittat rytmen och trixen som gör att ljusen faktiskt blir riktigt fina.

Det som nästan är svårast är att hitta ett stöpkärl som är tillräckligt stort och som även håller över tid. Första året tog jag med familjen till en stormarknad modell större och letade upp den största konservburken jag hittade. Stolta innehavare av sju kilo peperoni åkte vi hem och började smälta ljusmassa. Tråkigt nog började burken rosta efter en tid så vi köpte istället ett rostfritt rör, cirka 25 centimeter i diameter, som en svetsare bredvid makens snickeriverkstad kunde svetsa fast en botten på. Mitt viktigaste stalltips är med andra ord att lägga lite krut på stöpkärlet om man vill göra ljus mer än en gång. Det lönar sig. Dessutom, konstruerar du ditt eget kärl går det ofta att få en helt annan höjd på ljusen.

Det här skriver jag nästan mest för att själv komma ihåg vad man behöver. För det krävs minst sagt lite fix för att komma igång.

Material att förbereda:

Stöpkärl
Smältkärl
Vekar
Färdigblandad ljusmassa
Pigment, även om du gör vita ljus.
Pinnar att binda upp vekarna på
Någon slags torkställning
Täckpapp om du stöper på ömtåliga golv

Så här gör du:

Börja med att smälta massan. De flesta säger att man ska smälta ljusmassan i vattenbad i ett stöpkärl, men jag tycker det går minst lika bra att smälta massan direkt i en kastrull på mellanhög värme under omrörning.
Värm upp vatten i stöpkärlet till 75 °C. Använd gärna en stektermometer med sladd för att hålla koll på temperaturen.
Häll i den smälta ljusmassan i vattnet. Massan kommer efter en kort stund lägga sig ovanpå vattnet i stöpkärlet.
Nu är det dags att stöpa. Det första ”doppet” görs genom att doppa enbart veken i stearinet, inte i det underliggande vattnet. Ta upp den när det slutar bubbla. Sträck sedan veken och häng upp för att torka en stund.
Alla efterföljande dopp, när veken är mer stel, görs rakt ner i stöpkärlets bakkant. För snabbt pinnen/vekarna mot dig och ta sedan upp den helt ur badet. Hela proceduren ska ta 1-2 sekunder.
Efter doppet kan du sträcka veken lätt samt lätt stryka av eventuella droppar i underkant mot ett tidningspapper. Efter några vändor kan det bildas större droppar av ljusmassa i ljusets underkant, de kan man enkelt klippa av med en sax medan ljuset är varmt.

Glöm inte heller att spara alla stelnade rester och gamla ljusstumpar. De går att smälta igen så länge alla eventuella sotrester är borttagna. Vill du göra lite längre ljus är det också viktigt att komma ihåg att det går åt mycket mer ljusmassa än vad som står på paketen. Så köp extra!

Halloween-premiär!

Fösta försöket och ändå ganska nöjd med resultatet. Eftersom jag har lättskrämda avkommor valde jag ett lite mer höstinspirerat motiv denna gång.

Har man barn blir man, ibland ofrivilligt, introducerad till nya fenomen i livet. Som legobitar i toaletten, väckarklockans obetydlighet, att utryckningsfordon är VIKTIGAST i livet – och nu senast, Halloween. Det började för några veckor sen, teckningar med tvivelaktiga spöken och fladdermöss av toarullar började komma hem i ryggsäckarna från förskolan. Insåg att det fanns ett tåg att hoppa på och ett par pumpor inhandlades.

Glada i hågen började vi alltså karva i pumporna. Gjorde säkert mycket fel, men eftersom det var så oväntat roligt tänkte jag ändå dela med mig av en kort recension.

Först, välj en pumpa med omsorg. Jag blev helt chockad över hur tunga de är. Kunde knappt rubba den största som skulle stå utanför dörren, men lyckades till slut baxa upp den på ett bord.

Jag använde bara en vass kökskniv och en större matsked för att tömma pumpan, men det finns säkert smartare verktyg. Eftersom denna pumpa skulle stå utomhus med levande ljus, valde jag att skära av botten istället för toppen. Bara för att få en stadigare bas.

Hur man än väljer att öppna pumpan tänker jag att det också är viktigt att säkerställa att ett eventuellt ljus får tillräckligt med luft. I det här fallet visste jag att de utskurna hålen i pumpan skulle bli hyfsat stora, så då lät jag toppen vara intakt.

När pumpan väl är tömd är det dags att bli kreativ. Jag hade plockat ett par löv bakom huset, ritat av dem på papper och sedan klippt ut mallar. Placerade ut dem på pumpan och ritade med en markeringspenna runt mallarna.

Tips! Blöt pumpan innan, då ”klistras” pappersmallarna fast mot skalet och det blir mycket lättare att rita av mönstret.

När mönstret är på plats är det bara att börja skära. Jag hade inte riktigt greppat hur tjockt skalet skulle vara, så jag började skära ut alla konturer med en skalpell i tron att det skulle räcka. Men nej, skalet var nästan 7 (!) centimeter tjockt så jag fick snabbt ta till kökskniven istället. Däremot var det nog inte helt fel att börja med de mer detaljerade konturerna – eftersom de redan var skurna gick det lättare att skära, och bryta bort, större delar utan att förstöra mönstret.

Allt som allt tog det kanske en-två timmar i anspråk.

Innan hösten blir grå

Vår- och sommarmänniska som jag är, njuter jag av hösten i max ett par veckor. Mer exakt, från tiden då färgerna börjar skifta till att löven faller till marken. För att förlänga färgprakten tog jag därför tillfället i akt och testade ett gammalt förskolepyssel som jag inte ägnat mig åt sedan 6-årsåldern: Konservera höstlöv.

Konservering av japansk lönn och körsbärslöv. Körsbärslöven fungerade bäst, de blev mjuka och de rosa och orangea tonerna bevarades fint.

Receptet är enkelt. Köp glycerol på apoteket och blanda 1 del glycerol med 2 delar vatten. Vissa hävdar att det fungerar bättre om vattnet värms först, men min erfarenhet är att det fungerar lika bra med kallt kranvatten. Klipp av de yttersta ändarna på lövstjälkarna och stick ner dem i lösningen.

Oftast fungerar det bättre med lite kraftigare, större löv – exempelvis lönn, rönn och asp. Se också till att plocka riktigt fina exemplar, skador och missfärgningar på löven tenderar att synas mer efter glycerolbehandlingen.

Låt bladet stå i ett par dygn. Konserveringen är färdig när löven känns mjuka, nästan lite läderartade. Färgen kan också mörkna något.

Glycerolbehandlade blad och kvistar blir vackra och glänsande och står sig oftast flera år utan att blekna eller vissna.

Mitt resultat? I år blev det en höstkrans – bildbevis finns på Instagram.

Betongens vara eller icke vara

Betongmelon målad/lackad med vitpigmenterad linoljelack.

Jag tillhör inte dem som tycker att betongens glansdagar är förbi. Visst, ett tag kändes det som att det gick lite inflation i gjutna bänkar och vaxade betonggolv. Men, färgen och ytan är fantastisk. Älskar hårdheten och strävheten som manar till beröring. Tove Adman har länge tillhört favoriterna och det är i skrinet ”Hjärta” jag förvarar några av mina käraste ägodelar.

Jag tycker generellt om material som åldras vackert, som bär med sig sin historia, och betong faller under den kategorin. Det är ett sugande material vilket innebär att det lätt fläckas med tiden, ett faktum jag uppskattar och inte alls räds.

För en färgningsintresserad som mig tilltalar också betongen synnerligen mycket eftersom det just drar åt sig vätska. ”Då borde det ju gå att färga in…”, tänkte jag, och hoppla så var ett nytt trädgårdsprojekt i gång.

Tips: Smörj in det du vill gjuta av med fett eller vaselin och använd mycket gips så att formen blir stabil. Då släpper objektet lättare och du kan återanvända formen.

Redan förra sommaren började jag experimentera. Då göt jag av en mindre melon med gips för att skapa en betongform. Testade sedan att pigmentera en ren linoljelack vi hade hemma (Le Tonkinois Vernis) med zinkvitt och resultatet blev super. Lagom transparent och ”rinnig” yta som ändå blev hård, blank och vädertålig. Nu pryder melonen sin plats som dörrstopp vid entrédörren.

För er som undrar har jag inte glömt bort miljöperspektivet. Ja, betongen är i sig giftfri – men fortfarande resurskrävande vid tillverkningen. Har efter lite inläsning ändå förstått att bilden av betong som miljöbov är lite onyanserad. Betongen har längre hållbarhet än de flesta andra material och eftersom livslängden är lång är koldioxidutsläppen från tillverkningen, sett till hela livscykeln, inte så stora. Den färdiga betongprodukten tar också upp koldioxid från luften, under betongens hela livslängd tas upp till 30 procent av den frigjorda koldioxiden upp igen.

Känner mig aningens kluven och måste informera mig mer innan jag är redo att ge upp detta vackra material.

Det här med blekmedel

Har haft ett projekt i bakhuvudet ett tag som jag liksom dragit mig för att sätta igång. Varför? Det inkluderar blekning. Min bild var, åtminstone tidigare, att blekmedel antingen är giftiga för både människor och miljö – eller miljövänliga och helt verkningslösa. Så projektet skrinlades en tid även om jag inte riktigt kunde släppa tanken.

Började därför läsa på, och tänkte nu dela med mig av mina insikter och förklara varför jag hädanefter kommer göra mitt eget blekmedel!

Först har vi klorinet. Det aktiva ämnet, natriumhypoklorit (aktivt klor), är klassificerat som ”mycket giftigt för vattenlevande organismer” och redan 1992 bedrev Naturskyddsföreningen kampanjer för att få bort produkten från våra hushåll. Aktivt klor är ett starkt oxidationsmedel som förstör livsviktiga funktioner, vid inandning förstörs slemhinnorna i luftstrupe och lungblåsor. Ångorna kan också ge både huvudvärk och yrsel och ämnet är dessutom väldigt frätande. Just risken för att andas in klorinångor är kanske den största anledningen till att jag inte vill ha det hemma.

Men, trots dessa risker, är klorin en produkt som både är “lagringsstabil” och effektiv mot virus, mikrober och bakterier på de flesta ytor. Och som blekmedel då förstås.

Väteperoxid kan vara precis lika frätande som klorin, beroende på styrkan, och det är mer skadligt än klorin i högre koncentrationer. Trots det har ämnet exempelvis varit godkänt som desinficeringsmedel i hushåll sedan 1977 av USAs miljöskyddsmyndighet.

I butiker och på apotek hittar man oftast 3-procentiga lösningar, även om det också går att få tag på koncentrationer på runt 30 procent. I den koncentrationen får du självfallet ett mycket starkare rengörings- och blekmedel, men det blir också mer flyktigt. Det kan skada huden ordentligt, korrodera visa material och till och med explodera om det förvaras felaktigt.

Men, i svaga koncentrationer är det inte frätande och inga farliga ångor avges. Och för att göra en lång historia kort är det därför jag numera väljer hemmagjort blekmedel.

Vinäger är lätt att både hitta och köpa. Det är dessutom visat sig att det är effektivt mot vissa typer av virus (!), och enligt vissa, väldigt obekräftade, källor så kan ren vitvinsvinäger döda upp emot 99 procent bakterier samt de flesta mögelsporer. Även om jag kanske skulle ta just det påståendet med en liten nypa salt så kvarstår faktum att vinäger blir ett väldigt potent rengörings- och blekmedel tillsammans med väteperoxid. Det är dock extremt viktigt att aldrig blanda vinäger och väteperoxid i samma behållare.

Recept då? Mitt råd är att testa dig fram, olika användningsområden (tvättning, blekning, rengöring) kräver olika styrkor på blandningen. Vore ju liksom bra om kläderna vid tvätt fortsatte vara, ja, färgade.

Eftersom jag denna gång skulle bleka prylar i ett ”bad” uteslöt jag vinägern (ska ju aldrig blandas med väteperoxid). Då jag också ville få till en riktigt kraftig blekning använde jag starkare väteperoxid. Men ett bra grundrecept att börja med är:

• 3,5 dl väteperoxid (3-procentig)
• 1 dl citronsaft
• Vatten

Ska du använda lösningen som rengöringsmedel för bänkar, bord och dylikt kan du komplettera med en separat sprayflaska med vinäger som du alternerar med.

Färgrecept: Avokado

Jag ville hitta ett naturligt färgämne för att få fram en fin rosa färg till kuddfodral och kom efter en del läsande fram till att avokado nog var det jag letade efter. Har därför samlat både kärnor och skal i frysen ett bra tag. I förra veckan kunde jag inte vänta längre, såhär i efterhand skulle jag nog samlat ett tag till – mer om det senare.

Färgbadet gjorde jag såhär:

Skal och kärnor från cirka 25 avokados
5 liter kallt vatten
Koka upp allt i en rostfri kastrull
Fiska upp eventuella avokadorester från vattnet med en finmaskig tesil
Håll värmen i cirka 30 minuter, dra sedan av kastrullen

Jag lät sedan avkoket stå i kastrullen i tre dygn, värmde sedan upp det igen och tog upp alla kärnor och skal. Nu dags för färgning!

Jag hällde över färgvattnet i en större plastbehållare och fyllde på med mer hett vatten.
Jag tillsatte inget salt (kanske ett misstag?) då avokadokärnorna redan innehåller mycket tanniner. Bomullstyget jag skulle använda var dessutom redan betat med alun.
Tyget sträcktes upp på träpinnar med klädnypor för att kunna hängas ned i färgbadet, så kallad ”dip n´ dye”.

Klart! I morse, efter cirka tre dygn, tog jag upp tyget och sköljde ur det. Nu hänger det på tork. Det är fortfarande svårt att avgöra hur färgen blev, men spontant hoppades jag nog på en djupare färg. Tror helt enkelt att jag spädde färgbadet för mycket för att det skulle fungera för ”dip n´ dye”. Eftersom tyget jag använde var oblekt känns det som att det påverkar färgen en del med, hade förmodligen blivit finare med ett mer vitt tyg.

Handkraft!

Ramlade över webbplatsen craftivist-collective.com och fastnade en lång stund. Slow-rörelsen har ju slagit sina klor runt det mesta i våra liv; slow food, slow decorating, slow gardening, slow parenting – alla begrepp som de flesta stött på. Men ”slow activism” eller ”craftivism” var delvis nya för mig.

Antar att de flesta slow-fenomen i grund och botten handlar om att låta saker få ta sin naturliga tid. Så även här. Intiativtagaren, Sarah Corbett, menar att vi borde utnyttja handlingskraften och reflektionen som finns inbyggd varje hantverk till att åstadkomma förändring. Istället för att skrika ut våra slagord på torget använda medel som är mer modesta och målinriktade – och därmed kanske mer kraftfulla och hållbara. För fem år sedan frågade hon sig ”om vi vill att världen ska bli mer vacker, snäll och rättvis – måste vi inte också vara det i vår strävan efter förändring?”. Jo, jag är beredd att hålla med.

Men hur? Craftivist Collective propagerar för de små handlingarna som skapar stora förändringar. Egentillverkade gåvor med meningsfulla budskap till rätt personer, DIY-projekt som involverar och skapar mötesplatser för människor som annars inte träffats. Att få barn att brodera bokstäver och svåra ord hjälper dem inte bara att lära sig alfabetet, det kan också skapa stunder för gemensam reflektion kring viktiga frågor.

Men jag tänker på att det också kan ta större proportioner. För det här är ju på inget sätt en ny företeelse. Hannah Ryggen (1898-1970) är ett exempel på en konstnär som inte valde penseln för att spegla sitt politiska engagemang, utan vävstolen. Hon färgade sina garner med växtbaserade pigment och skapade bland annat kritiska kommentarer till de fascistiska och nazistiska strömningarna i Europa. Resultatet är fullkomligt magiska, vågade och originella gobelänger och vävar. Som, trots sin ålder, fortfarande skriker högt.

Boktips: Färga med matrester

Har precis plöjt de här böckerna av Lina Sofia Lundin, Färgningsmanifestet och Naturlig färgning, beställda från Handarbetets vänner. Saxat:

”Tänk om varje människa skulle färga sina kläder med sin egen kompost? Tänk om våra kläder skulle vara vad vi äter? Alla i sin egen unika färg, direkt kopplad till vad vi mättat magen med.”

Vet inte om jag skulle vilja äta upp min garderob, men jag gillar verkligen idéen om att ta tillvara så mycket som möjligt i vår konsumtionsinriktade tillvaro. Att hitta flera användningsområden för samma vara eller material känns också spännande, det finns något stort i tanken om att en frukt eller växt både kan vara vacker att se på och god att äta – men också kunna lämna ett bestående värde i ett klädesplagg.

Böckerna har gett mycket inspiration och det ska bli kul att applicera mina nyvunna kunskaper i kommande projekt. Egentligen tänkte jag ge mig på så kallad ”Dip n’ Dye” med lite tjockare bomullstyg för att sen göra kuddöverdrag. Har testat tekniken tidigare och tyckte då att det var kul att laborera med flera färger och övergångarna dem emellan. Har redan skissat på några kombinationer som jag längtar efter att få prova, bland annat en rosa/grön variant som ska bli ”melonkuddar” till barnens sovrum. Funderar dock på hur jag ska få till det, eftersom många av de naturliga färgningsrecepten bygger på långa färgningsbad. Tror att det kan bli svårt att få till både en jämn färgning och hyfsat raka färgkanter. Tänker att ett långt tråg, så jag kan hänga ner tyget sträckt i färgen, borde göra susen?

Indigo

Jag satt och slötittade på tv för någon månad sen och något fångade plötsligt mitt intresse. Greppade anteckningsboken och skrev ned ett ord: Shibori. Har sedan dess varit fullkomligt fascinerad av denna uråldriga infärgningsteknik som enkelt uttryckt går ut på att vika, vira eller sy fast reservage på tyger för att skapa vackra, ofta geometriska och intrikata mönster. Ofta blir resultatet förvånansvärt modernt i sitt uttryck, en slags förfinad batik.

Eftersom jag själv helst vill arbeta med ekologiska och naturliga material så långt det är möjligt tilltalas jag också av att infärgningen sker med organiska färgmedel, växter helt enkelt.

Sagt och gjort, årets odlingssäsong rivstartade nyss med några påsar ”Indigofera tinctoria”. Vem vet, kanske får jag ihop tillräckligt med färgmedel för att kunna göra en liten handduk om ett par år eller så?

Fortsättning följer.