design

Antikmässan 2018

antikmassan18_750 — Vill du hinna med allt räcker en dag inte långt. Bestäm i förväg vad du är mest intresserad av för att få ut mesta möjliga av ditt besök.

Det har blivit en årlig tradition att besöka Antikmässan i Älvsjö. Denna överväldigande och fullkomligt överlastade mässa som kan väcka samlarmani även hos den mest minimalistiskt lagda människan. I år slogs portarna upp för fyrtionde gången och även om jag kom dit lite i senaste laget blev jag inte besviken det här året heller.

antikmassan18_300 — Två material, ett hårt och ett mjukt. Ett uttryck. Trådslöjd och broderad hätta, båda 1800-tal.

För den oinvigde är alltså detta en mässa som spänner över de senaste fyra seklen – i alla prisklasser. Här hittar du prylar för några tior såväl som möbler och konstverk i mångmiljonklassen. Alla stora stilepoker finns representerade – från barock och rokoko till funkis och retro. Totalt är det cirka 250 utställare som samsas i den stora C-hallen varav den stora merparten sorterar under kuriosa och vintage-kategorin.

Jag säger det direkt, mässans styrka är inte priserna. Billigt är det inte och många har stora marginaler, vilket också märks vid prisförhandlingen. Jag har nog hittills inte stött på en enda handlare som inte är villig att ge ett ”bästa-pris” som ligger en bra bit under summan på prislappen. Så är man villig att försöka pruta finns det en del fynd att göra.

Däremot tycker jag att det märks att även utställarna ser fram emot mässan lika mycket som besökarna. Många tar verkligen med sig sina bästa saker, vilket borgar för att göra lite mer speciella fynd. Eftersom många av besökarna faktiskt handlar mycket, och inte bara besöker mässan för inspiration, är det värt att försöka förlägga sitt besök till någon av de första dagarna. De riktiga fynden går fort!

antikmassan18_2_300 — Ljuvliga tennljusstakar blev, i sin enkelhet, ett av årets fynd. Nära 90 år gamla och kostade 50 pix för paret.

En tydlig trend i år tycker jag var äldre textilier från 1900-talets senare hälft, gärna färgstarka och stormönstrade. Många utställare hade, till skillnad mot tidigare år, fina och stora urval av textilier från 40-talet och framåt. Du kunde hitta handtryckta längder i ”Morfars trädgård” eller ”Blå tistel” från Jobs handtryck till riktigt bra priser. Såg också klassiska mönster och färgställningar från Marimekko tillsammans med rariteter från NK:s textilkammare som inte varit i produktion på lång tid. Tror absolut att vi kommer se mer av detta område framöver då det både är fina, förhållandevis prisvärda, inredningsdetaljer som säkerligen kommer värderas högre med tiden.

Jag själv letade i vanlig ordning efter äldre silverbestick att komplettera med. I mitt fall har jag en bestickserie som fortfarande tillverkas, men på mässan brukar det gå att hitta äldre modeller som inte längre säljs i butik. Förra året fyndade jag exempelvis 6 stycken små, delikata serveringsgafflar till sill. De är så tunna att de nästan platsar i dotterns dockskåp, en riktig fröjd att duka med till jul. I år var det däremot skralt på bestickfronten, det märks att det inte alls är populärt hos den stora massan och följaktligen hade många handlare lämnat bordssilvret hemma.

Annars är väl tjusningen med Antikmässan att du aldrig riktigt vet vad du kommer hem med. Själv överraskade jag både mig själv och maken med en klarinett från 50-talet (!), ett par tennljusstakar från Svenskt tenn daterade 1930 och en tidig dryckesback från Vin & Sprit som kommer bli perfekt för vinflaskorna i skafferiet.

Ja, har man anlag för samlarmani får man sitt lystmäte här. Jag längtar redan till nästa år.

De förlorade detaljerna

rail_300 — Kantiga, luftiga, grafiska. Smidesräcken från 50-talet har ofta lätt igenkännliga uttryck.

Vårt hus är på många sätt ett typexempel av ett hus byggt i mitten av 50-talet.

Utvändigt stående lockpanel utan foder tillsammans med lågprofilerade en- och tvåluftsfönster utan spröjs. Invändigt är planlösningen funktionell och stavparketten i vardagsrummet intakt. Däremot har de tre föregående ägarna i omgångar både skalat av och försökt dölja ”50-talsskelettet” i huset, vilket kanske är begripligt med tanke på att vi ställer andra krav på vårt boende idag jämfört med för 60 år sedan.

Jag och min man är inte heller några rabiata byggnadsvårdare som eftersträvar tidstypiska lösningar i alla detaljer. Jag tycker att ett hus ”resa” genom årtiondena, om man så vill, kan vara minst lika intressant att bevara. Årsringarna. Dock river det lite i mig när originaldetaljer som inner- och ytterdörrar, smidesräcken och mönstermurade väggar plockats bort till förmån för, i mitt tycke, mer slätstrukna lösningar.

Jag har hittills inte berättat mycket om den pågående renoveringen av vår 50-talare. Tänkte därför göra det nu – med start i just detta. De förlorade detaljerna. Nedslaget och exemplet i det här inlägget blir därför: Smidesräcket.

Men först, en liten snabbgenomgång av 50-talets arkitektur och tidstypiska detaljer.

1950-talet var på många sätt formgivningens decennium. Optimismen syntes i samhällets alla delar, i allra högsta grad även inom arkitekturen. Husen skulle ha ett behagligt utseende och samtidigt vara praktiska att bo i. Byggandet var gediget och hantverksmässigt. Konstruktionerna var synliga. Färgerna kraftiga. Materialen exklusiva. Jämfört med tidigare årtionden blev det även modernt att använda obehandlade material, exempelvis betong och tegel. Formerna präglades av rena och slanka linjer och abstrakta former.

Tidstypiska designelement i husens interiörer var designade smidesräcken, släta klarlackade ädelträdörrar, schackmönstrade golv av vinylplattor, linoleumgolv, stavparkett och abstrakta fondtapeter.

När det gäller just smidet så var det vanligt att ha smidesdetaljer både interiört och exteriört. Många gånger var smidesräcket vid entrén, balkongen eller burspråket den enda utvändiga utsmyckningen av de annars ganska detaljlösa husen. De kunde därför vara ganska djärva i sitt formspråk, gjorda av platta järn i kantigare mönster.

Just ett sådant räcke misstänker jag har försvunnit från vårt hus. Vid trappavsatsen mot undervåningen sitter det nämligen en fasansfull trähistoria som jag gissar monterades under 80- eller 90-talet. På den platsen bara måste det från början ha suttit något snyggare i järn. Det svider lite.

rail2_300 — En ungefärlig skiss till smeden. Sinuskurvan ser här ganska rund ut i böjarna, den färdiga produkten kommer ha aningens skarpare vändningar.

Har därför lagt omotiverat mycket tid på att göra stilresearch och fundera på lämplig design. Även om det i detta fall blir ett nyproducerat räcke känns det viktigt att stilen ändå känns autentisk. Det som komplicerar det hela något är att det också hänt mycket i våra byggstandarder sedan mitten av 50-talet. Det är alltså inte är helt lätt att kombinera det rätta utseendet med uppfyllda säkerhetskrav, vertikala öppningar får till exempel inte vara större än 10 centimeter.

Efter många om och men tror jag trots allt att vi landat i något bra. En tät och ganska spetsig sinuskurva mellan kraftiga plattjärn. I överkant en extra handledare, också den av plattjärn, för att addera luftighet.

Så snart, snart, ska en liten del av huset bli sig självt igen. Det blir en lång väntan på smeden misstänker jag.

Designklassiker: Luxus

dsc_0163_750 — Över mitt köksbord: Luxus taklampa 510 av oljad ek med tre kupor av matt opalglas. Tapet: ”Ginko”, Claesson Koivisto Rune, CKR, för Engblad & Co.

I samband med att vi köpte vårt nuvarande, och första, hus för snart nio år sedan och vi var på jakt efter lampor som lirade med husets byggår (50-talets mitt) sprang vi på fabrikatet Luxus, ett märke jag tidigare bara känt till namnet. Men med tiden har jag lärt mig mer om lampfabriken i Vittsjö och bröderna Kristianssons fantastiska livsgärning. Och vilken historia det är.

Östen var konstnären och skulptören och Uno var den skicklige entreprenören. Bröderna Kristiansson skapade tillsammans en stor kollektion av lampor och möbler från början av 50-talet och framåt. Många, framförallt lamporna, har blivit riktiga folkhemsklassiker som nu är eftertraktade på auktioner och i handeln. Tillsammans gjorde de Luxus till en etablerad aktör på den internationella kartan, USA var en stor marknad och en fabrik var förlagd till Tyskland. Säljare och agenter fanns både i Milano och Paris. I Vittsjö var det under storhetstiden i slutet av 50-talet som mest mellan 50 och 60 anställda.

Det här var under en tid när skandinavisk design hade stor internationell framgång och världsmässorna inspirerade. Något som tog även tog Östen Kristiansson till USA, där han mot slutet av 50-talet arbetade som ljusdesigner.

Företagets tillverkning var från början helt inriktad på konsumentvaror men efter 70-talets energikris och konkurrens från lågprisländer, inriktade företaget sig på belysning i offentlig miljö. Mig veterligen arbetade de uteslutande med glödljus, även i offentlig miljö. Otroligt vackert, men sällan sett i moderna miljöer i dag.

dsc_0165_300 — Kvaliteten syns i detaljerna, att lamporna är handgjorda råder det ingen tvekan om. Till vänster vägglampan 706 som pryder sin plats i sovrummet.

Formspråket är i hela produktionen genomgående väldigt tidstypiskt. Östen formgav med självsäkerhet och resultatet under de första årtiondena blev ofta kraftfullt, geometriskt och färgstarkt, gärna i basfärger, utan att tappa i finess och kvalitet. Pendeln svänger från väldigt lekfullt till finstämd elegans. Materialet var tidigt oftast akryl med trädetaljer, men många lampversioner gjordes också i matt opalglas med trärena ekarmaturer. Dessa lampor tillhör mina personliga favoriter då de lättare går att placera i andra inredningskontexter än i rena retrohem.

2009 gick Uno Kristiansson bort efter 59 år som företagsledare, sex år efter sin bror Östen. Vid Unos bortgång var Luxus ensamma kvar på marknaden om att själva ta hand om hela ledet från design och tillverkning till sammansättning.

Eftermälet är inte dåligt: Under nära sex decennier producerade tegelfabriken i Vittsjö miljontals handgjorda lampor som både bildligt och bokstavligt har lyst upp hem genom generationer – både tidigare och kommande.

Glädjande nog slocknade inte lamporna i Vittsjö i samband med Unos död. Fabriken och stafettpinnen togs över av det svenska belysningsföretaget RUBEN Lighting som nu förvaltar arvet i samklang med egen produktion av RUBN-lampor.

Lästips: ”Under LUXUS tak”, Bo Sigeback. 126 sidor om bröderna Uno och Östen Kristiansson.

Designklassiker: Junosängen

När jag gillar något har jag ganska lätt för att bli lätt manisk. Timmar ägnas åt förkovrande, läsande och sökande efter mer och bättre information. Samlandet börjar också. Jag nöjer mig, tyvärr, sällan med att beundra på avstånd. Ha-begäret väcks och antalet sökagenter som jag har på diverse auktionswebbar har under åren ökat exponentiellt.

juno_model_2_web — Den mer välkända, andra, modellen av Junosängen. Här med långsidorna monterade. Foto: Junosengen.dk

Den danska Junosängen är ett sådant exempel. När jag väntade vårt första barn blev drömmen om en gammal Junosäng en slags målbild för hur den där första bebistiden skulle bli. Ljus och skimrande och alldeles problemfri. Nu skrattar jag åt det, det var ju superlöjligt och jättenaivt såklart. Men efter en lång längtan efter barn blev den där bilden ändå viktig. Så jag hittade tillslut den där sängen; skev, smutsig och repig – och satte igång renoveringsprojektet med stort R sådär i åttonde månaden.

Jag lade ner min själ i färgskrapandet, spacklandet, spikandet och målandet. Varje helg. Maniskt. Men sedan dess har den stått där, i lilla V:s rum, och vuxit med henne. Och det är nästan med lite sorg i hjärtat som jag nu märker att hon snart kommer att ha växt ur den.

Man skulle kunna tro att historien slutar där, men nej. För två år sedan kom lillebror N och det var ju klart att han också skulle ha en Juno. Så letandet började igen. Och, fråga mig inte hur, men nu sitter vi här med fler sängar än vi har barn. Nämnde jag besattheten?

För er icke-invigda, tänkte jag därför berätta lite om denna Junosäng. Kanske för att förklara storheten i denna designklassiker, kanske också för att rättfärdiga knäppa köp inför mig själv.

Den ursprungliga Junosängen ritades 1942-43 av arkitekten Viggo Einfeldt. Han drev ett blomstrande aktitektföretag men tvingades tänka i nya banor då andra världskriget satte stopp för byggindustrin. I samband med att en dödsolycka uppmärksammades i medierna, då ett barn fastnade mellan spjälorna i sin säng, fick han idén till Junosängen. Hans tanke var att skapa en utdragbar säng som kunde följa barnet från de första veckorna till tidiga tonåren. Fokus låg på både säkerhet och barnets inkluderande. Kanske tydligast illustrerat med sängarnas signum, de tätt placerade ribborna i sängens olika gavlar – tillräckligt tätt placerade för att inga barn ska kunna fastna, och tillräckligt långt ifrån varandra för att bli taktilt intressanta och inte störa barnets möjlighet att se ut eller bli berörda.

juno_model_1_web — Jag har ännu inte haft turen att stöta på denna version av Junosängen. Här med de smarta lite lägre sidostyckena – en detalj som trist nog inte följde med till modell 2. Foto: Junosengen.dk.

Det inte alla vet är att sängen finns i två versioner, Juno 1 och Juno 2. Modellerna är mycket lika med sina runda, mjuka former och täta ribbgaller. Juno 2 är den modell som de flesta känner igen och som också kallas ”Lille Per”. Den har kortare ribbor på kortsidorna än Juno 1, som har två sektioner med längre ribbor på vardera kortsida. Juno 1 hade även en extra fast botten som kunde läggas ovanpå madrassen för att på sätt skapa en ”barnhage” för mindre barn.

Den levererades också med två uppsättningar av sidoskydd, ett lågt och ett högt. Sängbenen var också runda, lätt konformade, till skillnad mot den andra modellens mer fyrkantiga. Allt som allt blev dock Juno 1 för dyr att producera och tillverkningen lades ner efter bara några år.

All produktion lades ned i slutet av 50-talet och sedan dess har ett antal kopior producerats av framförallt danska företag, exempelvis ”Noah beds” och ”Alt-til-baby”. Nu äger dock företaget Sebra rättigheterna till Junosängens design och de säljer den under namnet Kili.

Jag som nu grundligt renoverat två Junosängar från 40-talet, och liksom ”har” sängen i muskelminnet har dock svårt för de nyare kopiorna.

De är kraftigare i konstruktionen vilket gör att smäckerheten och lättheten i formgivningen går förlorad. Designen har också blivit enklare och kantigare; sängstolparna har förlorat sin rundade avslutning, benens knappt märkbara avsmalning är borta och ribborna är aningens kraftigare, bara för att nämna några exempel. De tjockare, sprutlackerade, färglagren gör också sängarna mindre taktila och, ja, mindre charmiga. De moderna sängarna har förstås fördelen att de är uppdaterade med bättre låsanordningar för de lösa gavlarna – men sammantaget vinner originalsängarna ändå med hästlängder.

Designklassiker: Dagmar Lodén

Jag betraktar mig inte som en materialist. Saker är saker och kan oftast ersättas. Men det finns något hemma som jag skulle ha mycket svårt att skiljas ifrån. Varje morgon vaknar jag och ser detta; ”Heracleum”, ritat av Dagmar Lodén för Jobs Handtryck 1955. Jag köpte 6 meter av tyget för snart 15 år sedan och som fattig student gjorde det då ett stort hål i plånboken. Men kärleken till mönstret har bestått och jag har inte ångrat mig en sekund. I varje hem jag haft sen dess har de två veporna alltid haft en given plats, just nu i sovrummet.

Och det är väl så, tingen som talar till hjärtat är det svårt att både värja sig emot och tröttna på.

Med tiden har jag också lärt mig mer om Dagmar Lodéns designgärning och även botaniserat vidare i Jobs handtrycks katalog av färgstarka och blommiga mönster, som fortfarande väntar på det riktigt stora publika ”genombrottet”. För jag måste erkänna att jag förvånats över att förhållandevis få känner till Jobs handtrycks produktion och historia, inte minst med tanke på kombinationen av både moderna och traditionella uttryck. Familjen Jobs har sedan starten 1944 skapat unika, tidlösa designklassiker som ”Morfars trädgård”, ”Rabarber” och ”Granatäpple”. Som namnet antyder trycks alla tyger fortfarande helt för hand i Leksand, Dalarna, och tygerna fullkomligt andas kvalitet och kan utan tvekan jämställas med grafisk konst.

Historien om Jobs handtryck börjar i början av 1900-talet med syskonen Peer, Lisbet och Gocken Jobs. De tre växte upp i en stor och konstnärlig familj och under 1930-talet började Peer intressera sig för textiltryck. Han framställde sina första tryckta tyger med handskurna tryckblock och 1944 lät han bygga tryckeriverkstaden i Västanvik. Året därpå lanserades de handtryckta tygerna på NK i Stockholm med utställningen ”När skönheten kom till byn”.

tistlar — Detalj från ”Tistlar”, Dagmar Lodén, 1949. Bild: Jobs Handtryck

Sedan starten på 1940-talet har närmare 500 mönster överförts till tyg. Idag är endast ett 80-tal av dem i produktion.

Just Dagmar Lodén arbetade periodvis under 1940- och 1950-talen som formgivare hos Jobs handtryck. Hon var utbildad konstnär vid Konsthögskolan i Stockholm och ett av hennes mer kända mönster är ”Tistlar” från 1949. Det är också det enda av hennes Jobsmönster som fortfarande är i produktion.

Screentrycket visar hennes styrka som formgivare; det är väldigt välkomponerat och trots starka färgval och självsäkra linjer känns mönstret i sin fulla rapport behärskat och vackert.

Min heliga graal är dock mönstret ”Spetsblomma”, ritat 1953. Ett vitt finstämt blommönster på olika rosa, gröna och blå bottnar. Har endast sett ett fåtal bilder av det, men det gick inte att värja sig emot. Igen.