Ramlade över webbplatsen craftivist-collective.com och fastnade en lång stund. Slow-rörelsen har ju slagit sina klor runt det mesta i våra liv; slow food, slow decorating, slow gardening, slow parenting – alla begrepp som de flesta stött på. Men ”slow activism” eller ”craftivism” var delvis nya för mig.
Antar att de flesta slow-fenomen i grund och botten handlar om att låta saker få ta sin naturliga tid. Så även här. Intiativtagaren, Sarah Corbett, menar att vi borde utnyttja handlingskraften och reflektionen som finns inbyggd varje hantverk till att åstadkomma förändring. Istället för att skrika ut våra slagord på torget använda medel som är mer modesta och målinriktade – och därmed kanske mer kraftfulla och hållbara. För fem år sedan frågade hon sig ”om vi vill att världen ska bli mer vacker, snäll och rättvis – måste vi inte också vara det i vår strävan efter förändring?”. Jo, jag är beredd att hålla med.
Men hur? Craftivist Collective propagerar för de små handlingarna som skapar stora förändringar. Egentillverkade gåvor med meningsfulla budskap till rätt personer, DIY-projekt som involverar och skapar mötesplatser för människor som annars inte träffats. Att få barn att brodera bokstäver och svåra ord hjälper dem inte bara att lära sig alfabetet, det kan också skapa stunder för gemensam reflektion kring viktiga frågor.
Men jag tänker på att det också kan ta större proportioner. För det här är ju på inget sätt en ny företeelse. Hannah Ryggen (1898-1970) är ett exempel på en konstnär som inte valde penseln för att spegla sitt politiska engagemang, utan vävstolen. Hon färgade sina garner med växtbaserade pigment och skapade bland annat kritiska kommentarer till de fascistiska och nazistiska strömningarna i Europa. Resultatet är fullkomligt magiska, vågade och originella gobelänger och vävar. Som, trots sin ålder, fortfarande skriker högt.
enstundpajorden.com 