Etikett: byggnadsvård

Vårt hus är på många sätt ett typexempel av ett hus byggt i mitten av 50-talet.

Utvändigt stående lockpanel utan foder tillsammans med lågprofilerade en- och tvåluftsfönster utan spröjs. Invändigt är planlösningen funktionell och stavparketten i vardagsrummet intakt. Däremot har de tre föregående ägarna i omgångar både skalat av och försökt dölja ”50-talsskelettet” i huset, vilket kanske är begripligt med tanke på att vi ställer andra krav på vårt boende idag jämfört med för 60 år sedan.

Jag och min man är inte heller några rabiata byggnadsvårdare som eftersträvar tidstypiska lösningar i alla detaljer. Jag tycker att ett hus ”resa” genom årtiondena, om man så vill, kan vara minst lika intressant att bevara. Årsringarna. Dock river det lite i mig när originaldetaljer som inner- och ytterdörrar, smidesräcken och mönstermurade väggar plockats bort till förmån för, i mitt tycke, mer slätstrukna lösningar.

Jag har hittills inte berättat mycket om den pågående renoveringen av vår 50-talare. Tänkte därför göra det nu – med start i just detta. De förlorade detaljerna. Nedslaget och exemplet i det här inlägget blir därför: Smidesräcket.

Men först, en liten snabbgenomgång av 50-talets arkitektur och tidstypiska detaljer.

1950-talet var på många sätt formgivningens decennium. Optimismen syntes i samhällets alla delar, i allra högsta grad även inom arkitekturen. Husen skulle ha ett behagligt utseende och samtidigt vara praktiska att bo i. Byggandet var gediget och hantverksmässigt. Konstruktionerna var synliga. Färgerna kraftiga. Materialen exklusiva. Jämfört med tidigare årtionden blev det även modernt att använda obehandlade material, exempelvis betong och tegel. Formerna präglades av rena och slanka linjer och abstrakta former.

Tidstypiska designelement i husens interiörer var designade smidesräcken, släta klarlackade ädelträdörrar, schackmönstrade golv av vinylplattor, linoleumgolv, stavparkett och abstrakta fondtapeter.

När det gäller just smidet så var det vanligt att ha smidesdetaljer både interiört och exteriört. Många gånger var smidesräcket vid entrén, balkongen eller burspråket den enda utvändiga utsmyckningen av de annars ganska detaljlösa husen. De kunde därför vara ganska djärva i sitt formspråk, gjorda av platta järn i kantigare mönster.

Just ett sådant räcke misstänker jag har försvunnit från vårt hus. Vid trappavsatsen mot undervåningen sitter det nämligen en fasansfull trähistoria som jag gissar monterades under 80- eller 90-talet. På den platsen bara måste det från början ha suttit något snyggare i järn. Det svider lite.

Har därför lagt omotiverat mycket tid på att göra stilresearch och fundera på lämplig design. Även om det i detta fall blir ett nyproducerat räcke känns det viktigt att stilen ändå känns autentisk. Det som komplicerar det hela något är att det också hänt mycket i våra byggstandarder sedan mitten av 50-talet. Det är alltså inte är helt lätt att kombinera det rätta utseendet med uppfyllda säkerhetskrav, vertikala öppningar får till exempel inte vara större än 10 centimeter.

Efter många om och men tror jag trots allt att vi landat i något bra. En tät och ganska spetsig sinuskurva mellan kraftiga plattjärn. I överkant en extra handledare, också den av plattjärn, för att addera luftighet.

Så snart, snart, ska en liten del av huset bli sig självt igen. Det blir en lång väntan på smeden misstänker jag.