Etikett: betong

En skattkista

Ibland har det sina fördelar att vara gift med en byggnadsvårdare med stor verkstad. Anade att det kunde finnas en gömma med pigment någonstans i måleriet och, ja, kolla här:

pigment_750
Är man som jag, lite lätt besatt av färg, var det som att vinna på lotto när påsarna och lådorna öppnades. Pigmenten har inte sett dagsljus på över ett halvt sekel, men är fortfarande lika intensiva och färgstarka.

Kimrök, mängder titanvitt och ultramarin, umbra och ockra i säkert 6-7 nyanser. Allt i originalförpackningar och tidningspapper från mitten av 50-talet. En kort sekund trodde jag att jag dessutom hittat ett par kilo röktobak med det roliga namnet ”riks shag”, men tack och lov innehöll paketet en ljuvlig senapsgul ockra.

Kimröken och det ultramarina pigmentet är det jag går igång på mest. Det är svårt att fånga på bild, men den blå färgen är nästan självlysande. Så intensiv. Och kimröken, som också brukar kallas sotpigment eller lampsvart, har också en fantastiskt djup svart färg. Det märks att den är framställd av organiskt sot, den har precis samma feta känsla som kol har och är svår att få bort med bara vatten.

Kimrök var långt in på 1900-talet det viktigaste svarta pigmentet i svenskt byggnadsmåleri. Det är hållbart och ljusäkta och kan användas i de flesta bindemedel, både utomhus och inomhus. Tillsammans med vita pigment ger kimröken en blåaktig ton och har därför använts för att måla blågrå färger.

Ultramarin är ett himmelsblått, i vatten olösligt pulver, som är fullständigt ljus- och tvättäkta. Ultramarin användes i början av 1900-talet till tapet- och tygtryck och till ”blåning” (metod för att få materialet att upplevas vitare) av till exempel vävnader, pappersmassa, stearinmassa och socker. En gång i tiden var lapis lazuli utgångspunkten för tillverkningen, men sedan 1820-talet kan man tillverka syntetisk ultramarin, vilket är mycket mindre kostsamt.

Min spontana tanke är att försöka färga in betong med pigmenten. Vet att det i alla fall brukar fungera med jordpigment. Kanske också testa att måla/doppa betongen i färg – om jag hittar ett bra bindemedel för färgen som betongen samtidigt klarar att suga upp. Vill inte att färgen bara hamnar på ytan, utan snarare ”dras in” i betongen.

Ska göra lite tester under dagen, får återkomma med resultatet.

Betongens vara eller icke vara

melon
Betongmelon målad/lackad med vitpigmenterad linoljelack.

Jag tillhör inte dem som tycker att betongens glansdagar är förbi. Visst, ett tag kändes det som att det gick lite inflation i gjutna bänkar och vaxade betonggolv. Men, färgen och ytan är fantastisk. Älskar hårdheten och strävheten som manar till beröring. Tove Adman har länge tillhört favoriterna och det är i skrinet ”Hjärta” jag förvarar några av mina käraste ägodelar.

Jag tycker generellt om material som åldras vackert, som bär med sig sin historia, och betong faller under den kategorin. Det är ett sugande material vilket innebär att det lätt fläckas med tiden, ett faktum jag uppskattar och inte alls räds.

För en färgningsintresserad som mig tilltalar också betongen synnerligen mycket eftersom det just drar åt sig vätska. ”Då borde det ju gå att färga in…”, tänkte jag, och hoppla så var ett nytt trädgårdsprojekt i gång.

DSC_0076
Tips: Smörj in det du vill gjuta av med fett eller vaselin och använd mycket gips så att formen blir stabil. Då släpper objektet lättare och du kan återanvända formen.

Redan förra sommaren började jag experimentera. Då göt jag av en mindre melon med gips för att skapa en betongform. Testade sedan att pigmentera en ren linoljelack vi hade hemma (Le Tonkinois Vernis) med zinkvitt och resultatet blev super. Lagom transparent och ”rinnig” yta som ändå blev hård, blank och vädertålig. Nu pryder melonen sin plats som dörrstopp vid entrédörren.

För er som undrar har jag inte glömt bort miljöperspektivet. Ja, betongen är i sig giftfri – men fortfarande resurskrävande vid tillverkningen. Har efter lite inläsning ändå förstått att bilden av betong som miljöbov är lite onyanserad. Betongen har längre hållbarhet än de flesta andra material och eftersom livslängden är lång är koldioxidutsläppen från tillverkningen, sett till hela livscykeln, inte så stora. Den färdiga betongprodukten tar också upp koldioxid från luften, under betongens hela livslängd tas upp till 30 procent av den frigjorda koldioxiden upp igen.

Känner mig aningens kluven och måste informera mig mer innan jag är redo att ge upp detta vackra material.