barn

Boktips: Vev vel från Norges Husflidslag

vevvel_750 — Vävning är kjempegøy! I boken ”Vev vel” hittar du ett stort urval av tekniker, bruksanvisningar och många exempel på barns första uttryck i vävform. Tydliga illustrationer och inspirerande bilder gör det lätt att sätta igång med egna projekt.

Norges Husflidslag kom härom året ut med en bok som jag nu fått chansen att både läsa och inspireras av. Boken heter ”Vev vel” och är en fin introduktion till olika kreativa projektidéer och vävtekniker för barn i förskoleåldern och uppåt. Allt framtaget av vävlärare och konsthantverkare i vårt grannland.

Upplägget är enkelt och effektivt. Ett kapitel för varje vävteknik, varvat med enkla beskrivningar och inspirerande bilder. Det översiktliga upplägget gör att du lätt hittar din nivå, oavsett om du är nybörjare eller vill testa ett litet mer avancerat projekt.

Det jag gillar mest är att författarna har lagt fokus på uttrycket snarare än tekniken. Materialet ska inte begränsa, det ska möjliggöra.

Känslan som boken lämnar hos mig som läsare är att det viktiga inte är om du ska väva en flat-, bild-, grind- eller brickväv, utan vad du vill göra. Gemensamt för alla tekniker och projektidéer är att de alla kräver förhållandevis lite förberedelser och redskap. Även om svårighetsgraden varierar känns det mesta görbart – även för mig som vävt ytterst få gånger och dessutom har förhållandevis små barn.

vevvel_300 — Min dotter testade en enkel ramväv och fick ganska snabbt ihop en matta till dockorna. Kul pyssel och mycket roligare att leka med när du gjort det själv!

Min femåring hann bläddra i några minuter innan hon började leta efter garnnystan i skåpen hemma. Vilket väl får tjäna som bevis för att det är en bra inspirationsbok som väcker skaparlust även hos de allra yngsta.

Boken knyter också an till några tankegångar som väcktes när jag nyligen såg ett avsnitt av SVTs programserie ”Konsthistorier”. Konstnären Sheila Hicks poängerade att ”uppfinningarna och skapandet alltid kommer från de icke professionella”. Och det är väl därför barn är så viktiga. De vet inte hur man gör, utan måste själva lista ut hur idéer ska förverkligas.

Avsnittet handlar även till stor del om Hannah Ryggen som jag tidigare har skrivit om. Hon var en självlärd konstnär beväpnad med en hemmabyggd vävstol. Resultatet? Banbrytande textilkonst som fick internationellt genomslag.

Denna text får väl därför ses som ett dubbelt tips. Dels för att du försöker lägga vantarna på denna bok om du intresserar dig för barns kreativitet, i synnerhet i textila material. Men också för att du bänkar dig och tittar på ovan nämnda avsnitt av ”Konsthistorier” om du intresserar dig för din egen.

Halloween-premiär!

Fösta försöket och ändå ganska nöjd med resultatet. Eftersom jag har lättskrämda avkommor valde jag ett lite mer höstinspirerat motiv denna gång.

Har man barn blir man, ibland ofrivilligt, introducerad till nya fenomen i livet. Som legobitar i toaletten, väckarklockans obetydlighet, att utryckningsfordon är VIKTIGAST i livet – och nu senast, Halloween. Det började för några veckor sen, teckningar med tvivelaktiga spöken och fladdermöss av toarullar började komma hem i ryggsäckarna från förskolan. Insåg att det fanns ett tåg att hoppa på och ett par pumpor inhandlades.

Glada i hågen började vi alltså karva i pumporna. Gjorde säkert mycket fel, men eftersom det var så oväntat roligt tänkte jag ändå dela med mig av en kort recension.

Först, välj en pumpa med omsorg. Jag blev helt chockad över hur tunga de är. Kunde knappt rubba den största som skulle stå utanför dörren, men lyckades till slut baxa upp den på ett bord.

Jag använde bara en vass kökskniv och en större matsked för att tömma pumpan, men det finns säkert smartare verktyg. Eftersom denna pumpa skulle stå utomhus med levande ljus, valde jag att skära av botten istället för toppen. Bara för att få en stadigare bas.

Hur man än väljer att öppna pumpan tänker jag att det också är viktigt att säkerställa att ett eventuellt ljus får tillräckligt med luft. I det här fallet visste jag att de utskurna hålen i pumpan skulle bli hyfsat stora, så då lät jag toppen vara intakt.

När pumpan väl är tömd är det dags att bli kreativ. Jag hade plockat ett par löv bakom huset, ritat av dem på papper och sedan klippt ut mallar. Placerade ut dem på pumpan och ritade med en markeringspenna runt mallarna.

Tips! Blöt pumpan innan, då ”klistras” pappersmallarna fast mot skalet och det blir mycket lättare att rita av mönstret.

När mönstret är på plats är det bara att börja skära. Jag hade inte riktigt greppat hur tjockt skalet skulle vara, så jag började skära ut alla konturer med en skalpell i tron att det skulle räcka. Men nej, skalet var nästan 7 (!) centimeter tjockt så jag fick snabbt ta till kökskniven istället. Däremot var det nog inte helt fel att börja med de mer detaljerade konturerna – eftersom de redan var skurna gick det lättare att skära, och bryta bort, större delar utan att förstöra mönstret.

Allt som allt tog det kanske en-två timmar i anspråk.

Designklassiker: Junosängen

När jag gillar något har jag ganska lätt för att bli lätt manisk. Timmar ägnas åt förkovrande, läsande och sökande efter mer och bättre information. Samlandet börjar också. Jag nöjer mig, tyvärr, sällan med att beundra på avstånd. Ha-begäret väcks och antalet sökagenter som jag har på diverse auktionswebbar har under åren ökat exponentiellt.

juno_model_2_web — Den mer välkända, andra, modellen av Junosängen. Här med långsidorna monterade. Foto: Junosengen.dk

Den danska Junosängen är ett sådant exempel. När jag väntade vårt första barn blev drömmen om en gammal Junosäng en slags målbild för hur den där första bebistiden skulle bli. Ljus och skimrande och alldeles problemfri. Nu skrattar jag åt det, det var ju superlöjligt och jättenaivt såklart. Men efter en lång längtan efter barn blev den där bilden ändå viktig. Så jag hittade tillslut den där sängen; skev, smutsig och repig – och satte igång renoveringsprojektet med stort R sådär i åttonde månaden.

Jag lade ner min själ i färgskrapandet, spacklandet, spikandet och målandet. Varje helg. Maniskt. Men sedan dess har den stått där, i lilla V:s rum, och vuxit med henne. Och det är nästan med lite sorg i hjärtat som jag nu märker att hon snart kommer att ha växt ur den.

Man skulle kunna tro att historien slutar där, men nej. För två år sedan kom lillebror N och det var ju klart att han också skulle ha en Juno. Så letandet började igen. Och, fråga mig inte hur, men nu sitter vi här med fler sängar än vi har barn. Nämnde jag besattheten?

För er icke-invigda, tänkte jag därför berätta lite om denna Junosäng. Kanske för att förklara storheten i denna designklassiker, kanske också för att rättfärdiga knäppa köp inför mig själv.

Den ursprungliga Junosängen ritades 1942-43 av arkitekten Viggo Einfeldt. Han drev ett blomstrande aktitektföretag men tvingades tänka i nya banor då andra världskriget satte stopp för byggindustrin. I samband med att en dödsolycka uppmärksammades i medierna, då ett barn fastnade mellan spjälorna i sin säng, fick han idén till Junosängen. Hans tanke var att skapa en utdragbar säng som kunde följa barnet från de första veckorna till tidiga tonåren. Fokus låg på både säkerhet och barnets inkluderande. Kanske tydligast illustrerat med sängarnas signum, de tätt placerade ribborna i sängens olika gavlar – tillräckligt tätt placerade för att inga barn ska kunna fastna, och tillräckligt långt ifrån varandra för att bli taktilt intressanta och inte störa barnets möjlighet att se ut eller bli berörda.

juno_model_1_web — Jag har ännu inte haft turen att stöta på denna version av Junosängen. Här med de smarta lite lägre sidostyckena – en detalj som trist nog inte följde med till modell 2. Foto: Junosengen.dk.

Det inte alla vet är att sängen finns i två versioner, Juno 1 och Juno 2. Modellerna är mycket lika med sina runda, mjuka former och täta ribbgaller. Juno 2 är den modell som de flesta känner igen och som också kallas ”Lille Per”. Den har kortare ribbor på kortsidorna än Juno 1, som har två sektioner med längre ribbor på vardera kortsida. Juno 1 hade även en extra fast botten som kunde läggas ovanpå madrassen för att på sätt skapa en ”barnhage” för mindre barn.

Den levererades också med två uppsättningar av sidoskydd, ett lågt och ett högt. Sängbenen var också runda, lätt konformade, till skillnad mot den andra modellens mer fyrkantiga. Allt som allt blev dock Juno 1 för dyr att producera och tillverkningen lades ner efter bara några år.

All produktion lades ned i slutet av 50-talet och sedan dess har ett antal kopior producerats av framförallt danska företag, exempelvis ”Noah beds” och ”Alt-til-baby”. Nu äger dock företaget Sebra rättigheterna till Junosängens design och de säljer den under namnet Kili.

Jag som nu grundligt renoverat två Junosängar från 40-talet, och liksom ”har” sängen i muskelminnet har dock svårt för de nyare kopiorna.

De är kraftigare i konstruktionen vilket gör att smäckerheten och lättheten i formgivningen går förlorad. Designen har också blivit enklare och kantigare; sängstolparna har förlorat sin rundade avslutning, benens knappt märkbara avsmalning är borta och ribborna är aningens kraftigare, bara för att nämna några exempel. De tjockare, sprutlackerade, färglagren gör också sängarna mindre taktila och, ja, mindre charmiga. De moderna sängarna har förstås fördelen att de är uppdaterade med bättre låsanordningar för de lösa gavlarna – men sammantaget vinner originalsängarna ändå med hästlängder.