Vår- och sommarmänniska som jag är, njuter jag av hösten i max ett par veckor. Mer exakt, från tiden då färgerna börjar skifta till att löven faller till marken. För att förlänga färgprakten tog jag därför tillfället i akt och testade ett gammalt förskolepyssel som jag inte ägnat mig åt sedan 6-årsåldern: Konservera höstlöv.
Konservering av japansk lönn och körsbärslöv. Körsbärslöven fungerade bäst, de blev mjuka och de rosa och orangea tonerna bevarades fint.
Receptet är enkelt. Köp glycerol på apoteket och blanda 1 del glycerol med 2 delar vatten. Vissa hävdar att det fungerar bättre om vattnet värms först, men min erfarenhet är att det fungerar lika bra med kallt kranvatten. Klipp av de yttersta ändarna på lövstjälkarna och stick ner dem i lösningen.
Oftast fungerar det bättre med lite kraftigare, större löv – exempelvis lönn, rönn och asp. Se också till att plocka riktigt fina exemplar, skador och missfärgningar på löven tenderar att synas mer efter glycerolbehandlingen.
Låt bladet stå i ett par dygn. Konserveringen är färdig när löven känns mjuka, nästan lite läderartade. Färgen kan också mörkna något.
Glycerolbehandlade blad och kvistar blir vackra och glänsande och står sig oftast flera år utan att blekna eller vissna.
Mitt resultat? I år blev det en höstkrans – bildbevis finns på Instagram.
När jag gillar något har jag ganska lätt för att bli lätt manisk. Timmar ägnas åt förkovrande, läsande och sökande efter mer och bättre information. Samlandet börjar också. Jag nöjer mig, tyvärr, sällan med att beundra på avstånd. Ha-begäret väcks och antalet sökagenter som jag har på diverse auktionswebbar har under åren ökat exponentiellt.
Den mer välkända, andra, modellen av Junosängen. Här med långsidorna monterade. Foto: Junosengen.dk
Den danska Junosängen är ett sådant exempel. När jag väntade vårt första barn blev drömmen om en gammal Junosäng en slags målbild för hur den där första bebistiden skulle bli. Ljus och skimrande och alldeles problemfri. Nu skrattar jag åt det, det var ju superlöjligt och jättenaivt såklart. Men efter en lång längtan efter barn blev den där bilden ändå viktig. Så jag hittade tillslut den där sängen; skev, smutsig och repig – och satte igång renoveringsprojektet med stort R sådär i åttonde månaden.
Jag lade ner min själ i färgskrapandet, spacklandet, spikandet och målandet. Varje helg. Maniskt. Men sedan dess har den stått där, i lilla V:s rum, och vuxit med henne. Och det är nästan med lite sorg i hjärtat som jag nu märker att hon snart kommer att ha växt ur den.
Man skulle kunna tro att historien slutar där, men nej. För två år sedan kom lillebror N och det var ju klart att han också skulle ha en Juno. Så letandet började igen. Och, fråga mig inte hur, men nu sitter vi här med fler sängar än vi har barn. Nämnde jag besattheten?
För er icke-invigda, tänkte jag därför berätta lite om denna Junosäng. Kanske för att förklara storheten i denna designklassiker, kanske också för att rättfärdiga knäppa köp inför mig själv.
Den ursprungliga Junosängen ritades 1942-43 av arkitekten Viggo Einfeldt. Han drev ett blomstrande aktitektföretag men tvingades tänka i nya banor då andra världskriget satte stopp för byggindustrin. I samband med att en dödsolycka uppmärksammades i medierna, då ett barn fastnade mellan spjälorna i sin säng, fick han idén till Junosängen. Hans tanke var att skapa en utdragbar säng som kunde följa barnet från de första veckorna till tidiga tonåren. Fokus låg på både säkerhet och barnets inkluderande. Kanske tydligast illustrerat med sängarnas signum, de tätt placerade ribborna i sängens olika gavlar – tillräckligt tätt placerade för att inga barn ska kunna fastna, och tillräckligt långt ifrån varandra för att bli taktilt intressanta och inte störa barnets möjlighet att se ut eller bli berörda.
Jag har ännu inte haft turen att stöta på denna version av Junosängen. Här med de smarta lite lägre sidostyckena – en detalj som trist nog inte följde med till modell 2. Foto: Junosengen.dk.
Det inte alla vet är att sängen finns i två versioner, Juno 1 och Juno 2. Modellerna är mycket lika med sina runda, mjuka former och täta ribbgaller. Juno 2 är den modell som de flesta känner igen och som också kallas ”Lille Per”. Den har kortare ribbor på kortsidorna än Juno 1, som har två sektioner med längre ribbor på vardera kortsida. Juno 1 hade även en extra fast botten som kunde läggas ovanpå madrassen för att på sätt skapa en ”barnhage” för mindre barn.
Den levererades också med två uppsättningar av sidoskydd, ett lågt och ett högt. Sängbenen var också runda, lätt konformade, till skillnad mot den andra modellens mer fyrkantiga. Allt som allt blev dock Juno 1 för dyr att producera och tillverkningen lades ner efter bara några år.
All produktion lades ned i slutet av 50-talet och sedan dess har ett antal kopior producerats av framförallt danska företag, exempelvis ”Noah beds” och ”Alt-til-baby”. Nu äger dock företaget Sebra rättigheterna till Junosängens design och de säljer den under namnet Kili.
Jag som nu grundligt renoverat två Junosängar från 40-talet, och liksom ”har” sängen i muskelminnet har dock svårt för de nyare kopiorna.
De är kraftigare i konstruktionen vilket gör att smäckerheten och lättheten i formgivningen går förlorad. Designen har också blivit enklare och kantigare; sängstolparna har förlorat sin rundade avslutning, benens knappt märkbara avsmalning är borta och ribborna är aningens kraftigare, bara för att nämna några exempel. De tjockare, sprutlackerade, färglagren gör också sängarna mindre taktila och, ja, mindre charmiga. De moderna sängarna har förstås fördelen att de är uppdaterade med bättre låsanordningar för de lösa gavlarna – men sammantaget vinner originalsängarna ändå med hästlängder.
Ibland har det sina fördelar att vara gift med en byggnadsvårdare med stor verkstad. Anade att det kunde finnas en gömma med pigment någonstans i måleriet och, ja, kolla här:
Är man som jag, lite lätt besatt av färg, var det som att vinna på lotto när påsarna och lådorna öppnades. Pigmenten har inte sett dagsljus på över ett halvt sekel, men är fortfarande lika intensiva och färgstarka.
Kimrök, mängder titanvitt och ultramarin, umbra och ockra i säkert 6-7 nyanser. Allt i originalförpackningar och tidningspapper från mitten av 50-talet. En kort sekund trodde jag att jag dessutom hittat ett par kilo röktobak med det roliga namnet ”riks shag”, men tack och lov innehöll paketet en ljuvlig senapsgul ockra.
Kimröken och det ultramarina pigmentet är det jag går igång på mest. Det är svårt att fånga på bild, men den blå färgen är nästan självlysande. Så intensiv. Och kimröken, som också brukar kallas sotpigment eller lampsvart, har också en fantastiskt djup svart färg. Det märks att den är framställd av organiskt sot, den har precis samma feta känsla som kol har och är svår att få bort med bara vatten.
Kimrök var långt in på 1900-talet det viktigaste svarta pigmentet i svenskt byggnadsmåleri. Det är hållbart och ljusäkta och kan användas i de flesta bindemedel, både utomhus och inomhus. Tillsammans med vita pigment ger kimröken en blåaktig ton och har därför använts för att måla blågrå färger.
Ultramarin är ett himmelsblått, i vatten olösligt pulver, som är fullständigt ljus- och tvättäkta. Ultramarin användes i början av 1900-talet till tapet- och tygtryck och till ”blåning” (metod för att få materialet att upplevas vitare) av till exempel vävnader, pappersmassa, stearinmassa och socker. En gång i tiden var lapis lazuli utgångspunkten för tillverkningen, men sedan 1820-talet kan man tillverka syntetisk ultramarin, vilket är mycket mindre kostsamt.
Min spontana tanke är att försöka färga in betong med pigmenten. Vet att det i alla fall brukar fungera med jordpigment. Kanske också testa att måla/doppa betongen i färg – om jag hittar ett bra bindemedel för färgen som betongen samtidigt klarar att suga upp. Vill inte att färgen bara hamnar på ytan, utan snarare ”dras in” i betongen.
Ska göra lite tester under dagen, får återkomma med resultatet.
Slutresultatet överträffade mina förväntningar – en intensiv laxrosa på oblekt ekologisk canvas. Småbilderna visar processen från obehandlad safflor, tvätt för att få bort gult pigment, den färdigtvättade kryddan och hur den slutligen såg ut efter ett par timmar i det basiska badet.
Nu var det så dags. Har äntligen testat att färga med safflor och vill dela med mig av både recept och resultat – för, wow, vilket resultat! Safflor, eller färgtistel, är en av de äldsta växtfärgerna och den röda färgen passar bra för silke och bomull och behöver, enligt de källor jag läst, ingen betning. Själva färgningsprocessen är också lite speciell eftersom man endast använder kalla bad och exakta ph-värden. Jag har ju inte varit så noga med att mäta ph-värden i mina tidigare färgbad, men det kommer jag rätta till nu om man säger så.
Steg 1: Extrahera överflödig gul färg Safflorbladen producerar två sämre gula färgningar och en bra röd färg, med rosa variationer. Den första gula färgningen ska sköljas bort med kallt vatten då den endast sitter ytligt på växtfibrerna. När bladen blötläggs i kallt vatten släpper den.
Jag blötlade, sköljde och kramade ur under merparten av en dag för att få bort den. Det tar alltså lång, lång tid.
Man ska tydligen kunna spara denna gula färg för separat färgning, men i ärlighetens namn förstår jag inte riktigt hur det skulle gå till med mängden vatten jag använde för tvättandet.
En bra tumregel, som också fungerade bra denna gång, är att alltid ha lika mycket tyg som färgningsmaterial. I mitt fall hade jag 6 st kuddfodral à 75 gram, dvs. 450 gram. Jag använde alltså lika mycket safflor.
Steg 2: Vänd badet
Först efter att den gula färgen är bortsköljd kan den röda färgen extraheras i först ett basiskt, sedan ett surt, bad. Ph-stickor är alltså helt ovärderliga i detta steg.
För att lura fram den röda färgen behöver färgbadet först vara basiskt. Häll i ammoniak, eller annan basisk lösning, till dess att ph-värdet är cirka 10-11. Blötlägg bladen igen i den basiska lösningen. Efter 2-3 timmar silade jag ur bladen, lösningen såg då ut som te som dragit länge och de bortsilade bladen var färglösa och gulaktiga.
Sen får man chansen att leka kemist! Nu ska nämligen färgbadet ”vändas”, dvs. snabbt ändras från basiskt till surt. Jag adderade ättikssprit till dess att ph-värdet låg på cirka 6. Färgen ändras direkt från brunt till rosa-rött och när lösningen är riktigt neutraliserad uppstår det små vita bubblor på ytan.
Jag hade totalt 40 liter vatten i färgbadet och till det behövde jag ca. 1-2 dl ammoniak för att göra det tillräckligt basiskt och ca. en halv liter ättikssprit för att göra det surt igen. Men allt hänger så klart på respektive lösnings koncentration. Testa dig långsamt fram!
Steg 3: Färga
Jag lade i bomullstyget direkt och lät det ligga i över natten. Jag såg dock att färgen bet ganska snabbt, redan efter en halvtimme märkte jag att tyget fått en häftig rosa färg.
Viktigt att komma ihåg: Den gula färgen tål värme, det gör inte den röda. Därför går det bara att färga ylle med den första gula färgen, eftersom ylle kräver varm färgning. Den gula färgen kräver också betning, det gör inte den röda. Eftersom safflor tyvärr inte ger så ljus- eller tvättfasta färger använde jag dock betat tyg, det känns inte som att det påverkade färgen. Försökte också fixera färgen ytterligare genom att lägga tyget i en lösning med hälften vatten, hälften vinäger i ca en timme. Tiden får utvisa om det lyckades.
Betongmelon målad/lackad med vitpigmenterad linoljelack.
Jag tillhör inte dem som tycker att betongens glansdagar är förbi. Visst, ett tag kändes det som att det gick lite inflation i gjutna bänkar och vaxade betonggolv. Men, färgen och ytan är fantastisk. Älskar hårdheten och strävheten som manar till beröring. Tove Adman har länge tillhört favoriterna och det är i skrinet ”Hjärta” jag förvarar några av mina käraste ägodelar.
Jag tycker generellt om material som åldras vackert, som bär med sig sin historia, och betong faller under den kategorin. Det är ett sugande material vilket innebär att det lätt fläckas med tiden, ett faktum jag uppskattar och inte alls räds.
För en färgningsintresserad som mig tilltalar också betongen synnerligen mycket eftersom det just drar åt sig vätska. ”Då borde det ju gå att färga in…”, tänkte jag, och hoppla så var ett nytt trädgårdsprojekt i gång.
Tips: Smörj in det du vill gjuta av med fett eller vaselin och använd mycket gips så att formen blir stabil. Då släpper objektet lättare och du kan återanvända formen.
Redan förra sommaren började jag experimentera. Då göt jag av en mindre melon med gips för att skapa en betongform. Testade sedan att pigmentera en ren linoljelack vi hade hemma (Le Tonkinois Vernis) med zinkvitt och resultatet blev super. Lagom transparent och ”rinnig” yta som ändå blev hård, blank och vädertålig. Nu pryder melonen sin plats som dörrstopp vid entrédörren.
För er som undrar har jag inte glömt bort miljöperspektivet. Ja, betongen är i sig giftfri – men fortfarande resurskrävande vid tillverkningen. Har efter lite inläsning ändå förstått att bilden av betong som miljöbov är lite onyanserad. Betongen har längre hållbarhet än de flesta andra material och eftersom livslängden är lång är koldioxidutsläppen från tillverkningen, sett till hela livscykeln, inte så stora. Den färdiga betongprodukten tar också upp koldioxid från luften, under betongens hela livslängd tas upp till 30 procent av den frigjorda koldioxiden upp igen.
Känner mig aningens kluven och måste informera mig mer innan jag är redo att ge upp detta vackra material.
Efter bara en halvtimme hade tyget fått en fin, nästan lindblomsgrön, färg. Med längre tid blir det blåa sticket tydligare.
Skrev ju tidigare om färgning med blå lupiner och testet är nu avklarat. Den gröna färgen blev fin, speciellt med kort färgningstid (!), men ändå lite för blek för min smak. Hade hoppats på lite mer tryck i färgen. En insikt jag fått efter ett par färgningsförsök är att det verkligen är värt att satsa på ett blekt tyg, eftersom färgnyanserna ofta blir ganska subtila. Den lite gula färgen som exempelvis oblekt bomull har dämpar effekten av färgningen lite för mycket.
Så. Jakten på den perfekta gröna fortsätter, men här kommer receptet jag använde:
I färgbadet hade jag endast de blåa blommorna och knappt hälften av stjälkarna. Inga blad. Proportionerna var ungefär:
5 liter med blommor och stjälkar
3 liter kallt vatten
Det fick koka upp och sedan sjuda i cirka en timme, tills blommorna såg väldigt gråa och urvattnade ut. Avkoket fick svalna med blommorna i. Avkoket fick en grå/lila/röd färg (lite som utspätt rödvin). Tog upp och kramade ur blommorna efter ett par timmar och lät avkoket stå över natten.
När det var dags för färgning värmde jag upp badet igen och lade i de blöta tygerna. Lät de ligga i under avsvalning.
Tygerna var, som vanligt, av oblekt bomull och betade med alun.
Häromdagen rensade jag ur en sekretär och hittade en skatt. För snart två år sedan gick jag en introduktionskurs i pappersmakeri på Tumba bruk och resultatet hamnade i, ja, sekretären. Nu kan det låta som att den där kursen inte lämnade något bestående intryck, men faktum är att jag sedan dess har varit smått besatt av handgjorda papper. Jag har, på allvar, försökt hitta begagnade kypar, däckelbaljor och holländare (maskinerna, inte människorna) på diverse köp- och säljsajter. Ja, ni hör ju. Tack och lov har utbudet inte varit stort.
Men även om planerna inte satts i verket, så finns drömmen om en egen liten pappersverkstad fortfarande kvar. Det som lockar är hantverket, renheten i materialen och de kreativa möjligheterna. Tänk att få använda idéerna om naturlig färgning i pappershantverket? Eller att göra papper av andra naturfiber än bomull? Och egna vattenstämplar? Det börjar klia i fingrarna bara jag tänker tanken.
Just vattenstämplarna är något jag funderat extra mycket på. Enkelt uttryckt kan de göras på två sätt; antingen endimensionella som görs genom att tjockare metalltrådar eller tunna metallstansar sys fast i viran med väldigt tunn metalltråd – eller flerdimensionella som stansas in direkt i viran med hjälp av ett metalldon som har en positiv och en negativ del. De flerdimensionella lockar ju mer eftersom de blir mer detaljrika och kan innehålla ”skuggor” eftersom pappersmassan graderas. Men jag vågar inte ens tänka på hur omständlig processen med att ta fram stansarna måste vara.
Tidskapslar och vattenstämplar på en och samma gång. Att få en tvååring att simultant doppa ned handen och foten med viran (pappersformen) i pappersmassan är inte det enklaste jag gjort i livet. Men fint blev det.
Är det någon av er som har erfarenhet av eget pappersmakeri? Eller som har tips på hur man kan åstadkomma enkla vattenstämplar – kanske med hjälp av en schablon? Tipsa mig gärna!
För oss pappersnördar finns det dessutom mycket att se i Stockholm just nu. Utställningen ”Everything you can imagine is real” på Dansmuseet visar handgjorda papperskostymer av Bea Szenfeld, och från och med september visar Livrustkammaren utställningen ”Renässansmode i papper”. En utställning med flertalet handmålade pappersdräkter av den belgiska konstnären Isabelle de Borchgrave. Missa inte!
Har haft ett projekt i bakhuvudet ett tag som jag liksom dragit mig för att sätta igång. Varför? Det inkluderar blekning. Min bild var, åtminstone tidigare, att blekmedel antingen är giftiga för både människor och miljö – eller miljövänliga och helt verkningslösa. Så projektet skrinlades en tid även om jag inte riktigt kunde släppa tanken.
Började därför läsa på, och tänkte nu dela med mig av mina insikter och förklara varför jag hädanefter kommer göra mitt eget blekmedel!
Först har vi klorinet. Det aktiva ämnet, natriumhypoklorit (aktivt klor), är klassificerat som ”mycket giftigt för vattenlevande organismer” och redan 1992 bedrev Naturskyddsföreningen kampanjer för att få bort produkten från våra hushåll. Aktivt klor är ett starkt oxidationsmedel som förstör livsviktiga funktioner, vid inandning förstörs slemhinnorna i luftstrupe och lungblåsor. Ångorna kan också ge både huvudvärk och yrsel och ämnet är dessutom väldigt frätande. Just risken för att andas in klorinångor är kanske den största anledningen till att jag inte vill ha det hemma.
Men, trots dessa risker, är klorin en produkt som både är “lagringsstabil” och effektiv mot virus, mikrober och bakterier på de flesta ytor. Och som blekmedel då förstås.
Väteperoxid kan vara precis lika frätande som klorin, beroende på styrkan, och det är mer skadligt än klorin i högre koncentrationer. Trots det har ämnet exempelvis varit godkänt som desinficeringsmedel i hushåll sedan 1977 av USAs miljöskyddsmyndighet.
I butiker och på apotek hittar man oftast 3-procentiga lösningar, även om det också går att få tag på koncentrationer på runt 30 procent. I den koncentrationen får du självfallet ett mycket starkare rengörings- och blekmedel, men det blir också mer flyktigt. Det kan skada huden ordentligt, korrodera visa material och till och med explodera om det förvaras felaktigt.
Men, i svaga koncentrationer är det inte frätande och inga farliga ångor avges. Och för att göra en lång historia kort är det därför jag numera väljer hemmagjort blekmedel.
Vinäger är lätt att både hitta och köpa. Det är dessutom visat sig att det är effektivt mot vissa typer av virus (!), och enligt vissa, väldigt obekräftade, källor så kan ren vitvinsvinäger döda upp emot 99 procent bakterier samt de flesta mögelsporer. Även om jag kanske skulle ta just det påståendet med en liten nypa salt så kvarstår faktum att vinäger blir ett väldigt potent rengörings- och blekmedel tillsammans med väteperoxid. Det är dock extremt viktigt att aldrig blanda vinäger och väteperoxid i samma behållare.
Recept då? Mitt råd är att testa dig fram, olika användningsområden (tvättning, blekning, rengöring) kräver olika styrkor på blandningen. Vore ju liksom bra om kläderna vid tvätt fortsatte vara, ja, färgade.
Eftersom jag denna gång skulle bleka prylar i ett ”bad” uteslöt jag vinägern (ska ju aldrig blandas med väteperoxid). Då jag också ville få till en riktigt kraftig blekning använde jag starkare väteperoxid. Men ett bra grundrecept att börja med är:
Ska du använda lösningen som rengöringsmedel för bänkar, bord och dylikt kan du komplettera med en separat sprayflaska med vinäger som du alternerar med.
Jag betraktar mig inte som en materialist. Saker är saker och kan oftast ersättas. Men det finns något hemma som jag skulle ha mycket svårt att skiljas ifrån. Varje morgon vaknar jag och ser detta; ”Heracleum”, ritat av Dagmar Lodén för Jobs Handtryck 1955. Jag köpte 6 meter av tyget för snart 15 år sedan och som fattig student gjorde det då ett stort hål i plånboken. Men kärleken till mönstret har bestått och jag har inte ångrat mig en sekund. I varje hem jag haft sen dess har de två veporna alltid haft en given plats, just nu i sovrummet.
Och det är väl så, tingen som talar till hjärtat är det svårt att både värja sig emot och tröttna på.
Med tiden har jag också lärt mig mer om Dagmar Lodéns designgärning och även botaniserat vidare i Jobs handtrycks katalog av färgstarka och blommiga mönster, som fortfarande väntar på det riktigt stora publika ”genombrottet”. För jag måste erkänna att jag förvånats över att förhållandevis få känner till Jobs handtrycks produktion och historia, inte minst med tanke på kombinationen av både moderna och traditionella uttryck. Familjen Jobs har sedan starten 1944 skapat unika, tidlösa designklassiker som ”Morfars trädgård”, ”Rabarber” och ”Granatäpple”. Som namnet antyder trycks alla tyger fortfarande helt för hand i Leksand, Dalarna, och tygerna fullkomligt andas kvalitet och kan utan tvekan jämställas med grafisk konst.
Historien om Jobs handtryck börjar i början av 1900-talet med syskonen Peer, Lisbet och Gocken Jobs. De tre växte upp i en stor och konstnärlig familj och under 1930-talet började Peer intressera sig för textiltryck. Han framställde sina första tryckta tyger med handskurna tryckblock och 1944 lät han bygga tryckeriverkstaden i Västanvik. Året därpå lanserades de handtryckta tygerna på NK i Stockholm med utställningen ”När skönheten kom till byn”.
Detalj från ”Tistlar”, Dagmar Lodén, 1949. Bild: Jobs Handtryck
Sedan starten på 1940-talet har närmare 500 mönster överförts till tyg. Idag är endast ett 80-tal av dem i produktion.
Just Dagmar Lodén arbetade periodvis under 1940- och 1950-talen som formgivare hos Jobs handtryck. Hon var utbildad konstnär vid Konsthögskolan i Stockholm och ett av hennes mer kända mönster är ”Tistlar” från 1949. Det är också det enda av hennes Jobsmönster som fortfarande är i produktion.
Screentrycket visar hennes styrka som formgivare; det är väldigt välkomponerat och trots starka färgval och självsäkra linjer känns mönstret i sin fulla rapport behärskat och vackert.
Min heliga graal är dock mönstret ”Spetsblomma”, ritat 1953. Ett vitt finstämt blommönster på olika rosa, gröna och blå bottnar. Har endast sett ett fåtal bilder av det, men det gick inte att värja sig emot. Igen.
Det finns inget som slår att vakna upp till solljus efter en lång och mörk höst och vinter. Att gå ut i trädgården är en fröjd just nu, det knakar av växtkraft i alla rabatter och jag kan inte sluta häpnas över hur mycket som händer på bara ett dygn. Bärbuskarna har snart fullt lövverk och magnolian har fått riktigt feta knoppar, tror att blommorna bara är ett par veckor bort.
Med växtsäsongens start intensifieras också färgningsprojekten. Och nästa färg på listan är grönt. Efter lite botaniserande tänker jag testa några olika växter, ordningen får naturen till viss del bestämma. Först ut blir spenat och rödlök från kylskåpet, sen hoppas jag att trädgården hunnit ifatt så att jag kan prova björklöv och gräs. Men det jag ser mest fram emot är sommarens projekt – blå lupinblommor!
Tips på recept?
Växter med blå blommor har aldrig riktigt funnit sin plats i mitt hjärta. Men vilda lupiner… Det enda som på riktigt tar mig tillbaka till barndomens somrar med sockerdricka och gräsfläckar på kläderna. Foto: tommieohlson.se.
enstundpajorden.com 