Just nu stålsätter jag mig. Går runt i trädgården och skogen och försöker suga i mig det sista av färger, bär och ljus.
Efter helgens plock av lingon och svamp inser jag att skördetiden går mot sitt slut. Nu blir det till att dyka in i frysen och skafferiet när det behövs närkontakt med trädgården.
Måtte vintern gå fort.
Plockade den sista frilandsgurkan med barnen i går, och det var en sorglig historia må jag säga. Den där knotiga, halvfärdiga saken förkroppsligade hela min känsla inför de stundade årstiderna. Lite stukad så där.
Nej, nu får Tranströmer stå för inspirationen en tid.
Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästningNordlig storm. Det är den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet
(Tomas Tranströmer, 17 Dikter, 1954, II Höstlig skärgård, Storm)
enstundpajorden.com 