Jag tillhör inte dem som tycker att betongens glansdagar är förbi. Visst, ett tag kändes det som att det gick lite inflation i gjutna bänkar och vaxade betonggolv. Men, färgen och ytan är fantastisk. Älskar hårdheten och strävheten som manar till beröring. Tove Adman har länge tillhört favoriterna och det är i skrinet ”Hjärta” jag förvarar några av mina käraste ägodelar.
Jag tycker generellt om material som åldras vackert, som bär med sig sin historia, och betong faller under den kategorin. Det är ett sugande material vilket innebär att det lätt fläckas med tiden, ett faktum jag uppskattar och inte alls räds.
För en färgningsintresserad som mig tilltalar också betongen synnerligen mycket eftersom det just drar åt sig vätska. ”Då borde det ju gå att färga in…”, tänkte jag, och hoppla så var ett nytt trädgårdsprojekt i gång.
Redan förra sommaren började jag experimentera. Då göt jag av en mindre melon med gips för att skapa en betongform. Testade sedan att pigmentera en ren linoljelack vi hade hemma (Le Tonkinois Vernis) med zinkvitt och resultatet blev super. Lagom transparent och ”rinnig” yta som ändå blev hård, blank och vädertålig. Nu pryder melonen sin plats som dörrstopp vid entrédörren.
För er som undrar har jag inte glömt bort miljöperspektivet. Ja, betongen är i sig giftfri – men fortfarande resurskrävande vid tillverkningen. Har efter lite inläsning ändå förstått att bilden av betong som miljöbov är lite onyanserad. Betongen har längre hållbarhet än de flesta andra material och eftersom livslängden är lång är koldioxidutsläppen från tillverkningen, sett till hela livscykeln, inte så stora. Den färdiga betongprodukten tar också upp koldioxid från luften, under betongens hela livslängd tas upp till 30 procent av den frigjorda koldioxiden upp igen.
Känner mig aningens kluven och måste informera mig mer innan jag är redo att ge upp detta vackra material.
enstundpajorden.com 