Färgrecept: Kall färgning med safflor

safflor_750
Slutresultatet överträffade mina förväntningar – en intensiv laxrosa på oblekt ekologisk canvas. Småbilderna visar processen från obehandlad safflor, tvätt för att få bort gult pigment, den färdigtvättade kryddan och hur den slutligen såg ut efter ett par timmar i det basiska badet.

Nu var det så dags. Har äntligen testat att färga med safflor och vill dela med mig av både recept och resultat – för, wow, vilket resultat! Safflor, eller färgtistel, är en av de äldsta växtfärgerna och den röda färgen passar bra för silke och bomull och behöver, enligt de källor jag läst, ingen betning. Själva färgningsprocessen är också lite speciell eftersom man endast använder kalla bad och exakta ph-värden. Jag har ju inte varit så noga med att mäta ph-värden i mina tidigare färgbad, men det kommer jag rätta till nu om man säger så.

Steg 1: Extrahera överflödig gul färg
Safflorbladen producerar två sämre gula färgningar och en bra röd färg, med rosa variationer. Den första gula färgningen ska sköljas bort med kallt vatten då den endast sitter ytligt på växtfibrerna. När bladen blötläggs i kallt vatten släpper den.

Jag blötlade, sköljde och kramade ur under merparten av en dag för att få bort den. Det tar alltså lång, lång tid.

Man ska tydligen kunna spara denna gula färg för separat färgning, men i ärlighetens namn förstår jag inte riktigt hur det skulle gå till med mängden vatten jag använde för tvättandet.

En bra tumregel, som också fungerade bra denna gång, är att alltid ha lika mycket tyg som färgningsmaterial. I mitt fall hade jag 6 st kuddfodral à 75 gram, dvs. 450 gram. Jag använde alltså lika mycket safflor.

Steg 2: Vänd badet
Först efter att den gula färgen är bortsköljd kan den röda färgen extraheras i först ett basiskt, sedan ett surt, bad. Ph-stickor är alltså helt ovärderliga i detta steg.

För att lura fram den röda färgen behöver färgbadet först vara basiskt. Häll i ammoniak, eller annan basisk lösning, till dess att ph-värdet är cirka 10-11. Blötlägg bladen igen i den basiska lösningen. Efter 2-3 timmar silade jag ur bladen, lösningen såg då ut som te som dragit länge och de bortsilade bladen var färglösa och gulaktiga.

Sen får man chansen att leka kemist! Nu ska nämligen färgbadet ”vändas”, dvs. snabbt ändras från basiskt till surt. Jag adderade ättikssprit till dess att ph-värdet låg på cirka 6. Färgen ändras direkt från brunt till rosa-rött och när lösningen är riktigt neutraliserad uppstår det små vita bubblor på ytan.

Jag hade totalt 40 liter vatten i färgbadet och till det behövde jag ca. 1-2 dl ammoniak för att göra det tillräckligt basiskt och ca. en halv liter ättikssprit för att göra det surt igen. Men allt hänger så klart på respektive lösnings koncentration. Testa dig långsamt fram!

Steg 3: Färga
Jag lade i bomullstyget direkt och lät det ligga i över natten. Jag såg dock att färgen bet ganska snabbt, redan efter en halvtimme märkte jag att tyget fått en häftig rosa färg.

Viktigt att komma ihåg: Den gula färgen tål värme, det gör inte den röda. Därför går det bara att färga ylle med den första gula färgen, eftersom ylle kräver varm färgning. Den gula färgen kräver också betning, det gör inte den röda. Eftersom safflor tyvärr inte ger så ljus- eller tvättfasta färger använde jag dock betat tyg, det känns inte som att det påverkade färgen. Försökte också fixera färgen ytterligare genom att lägga tyget i en lösning med hälften vatten, hälften vinäger i ca en timme. Tiden får utvisa om det lyckades.

Betongens vara eller icke vara

melon
Betongmelon målad/lackad med vitpigmenterad linoljelack.

Jag tillhör inte dem som tycker att betongens glansdagar är förbi. Visst, ett tag kändes det som att det gick lite inflation i gjutna bänkar och vaxade betonggolv. Men, färgen och ytan är fantastisk. Älskar hårdheten och strävheten som manar till beröring. Tove Adman har länge tillhört favoriterna och det är i skrinet ”Hjärta” jag förvarar några av mina käraste ägodelar.

Jag tycker generellt om material som åldras vackert, som bär med sig sin historia, och betong faller under den kategorin. Det är ett sugande material vilket innebär att det lätt fläckas med tiden, ett faktum jag uppskattar och inte alls räds.

För en färgningsintresserad som mig tilltalar också betongen synnerligen mycket eftersom det just drar åt sig vätska. ”Då borde det ju gå att färga in…”, tänkte jag, och hoppla så var ett nytt trädgårdsprojekt i gång.

DSC_0076
Tips: Smörj in det du vill gjuta av med fett eller vaselin och använd mycket gips så att formen blir stabil. Då släpper objektet lättare och du kan återanvända formen.

Redan förra sommaren började jag experimentera. Då göt jag av en mindre melon med gips för att skapa en betongform. Testade sedan att pigmentera en ren linoljelack vi hade hemma (Le Tonkinois Vernis) med zinkvitt och resultatet blev super. Lagom transparent och ”rinnig” yta som ändå blev hård, blank och vädertålig. Nu pryder melonen sin plats som dörrstopp vid entrédörren.

För er som undrar har jag inte glömt bort miljöperspektivet. Ja, betongen är i sig giftfri – men fortfarande resurskrävande vid tillverkningen. Har efter lite inläsning ändå förstått att bilden av betong som miljöbov är lite onyanserad. Betongen har längre hållbarhet än de flesta andra material och eftersom livslängden är lång är koldioxidutsläppen från tillverkningen, sett till hela livscykeln, inte så stora. Den färdiga betongprodukten tar också upp koldioxid från luften, under betongens hela livslängd tas upp till 30 procent av den frigjorda koldioxiden upp igen.

Känner mig aningens kluven och måste informera mig mer innan jag är redo att ge upp detta vackra material.