Hittade ett fantastiskt ekologiskt canvastyg som jag nu tvättat och betat enligt konstens alla regler. Började med en ljummen tvätt med en fin olivtvål och betade sen i ett svagt tioprocentigt alunbad. Hade tur med mängden tyg så en burk på hundra gram blev perfekt.
Hoppas kunna dra igång färgningen i nästa vecka. Avokadoskalen väntar i frysen.
Ramlade över webbplatsen craftivist-collective.com och fastnade en lång stund. Slow-rörelsen har ju slagit sina klor runt det mesta i våra liv; slow food, slow decorating, slow gardening, slow parenting – alla begrepp som de flesta stött på. Men ”slow activism” eller ”craftivism” var delvis nya för mig.
Antar att de flesta slow-fenomen i grund och botten handlar om att låta saker få ta sin naturliga tid. Så även här. Intiativtagaren, Sarah Corbett, menar att vi borde utnyttja handlingskraften och reflektionen som finns inbyggd varje hantverk till att åstadkomma förändring. Istället för att skrika ut våra slagord på torget använda medel som är mer modesta och målinriktade – och därmed kanske mer kraftfulla och hållbara. För fem år sedan frågade hon sig ”om vi vill att världen ska bli mer vacker, snäll och rättvis – måste vi inte också vara det i vår strävan efter förändring?”. Jo, jag är beredd att hålla med.
Men hur? Craftivist Collective propagerar för de små handlingarna som skapar stora förändringar. Egentillverkade gåvor med meningsfulla budskap till rätt personer, DIY-projekt som involverar och skapar mötesplatser för människor som annars inte träffats. Att få barn att brodera bokstäver och svåra ord hjälper dem inte bara att lära sig alfabetet, det kan också skapa stunder för gemensam reflektion kring viktiga frågor.
Men jag tänker på att det också kan ta större proportioner. För det här är ju på inget sätt en ny företeelse. Hannah Ryggen (1898-1970) är ett exempel på en konstnär som inte valde penseln för att spegla sitt politiska engagemang, utan vävstolen. Hon färgade sina garner med växtbaserade pigment och skapade bland annat kritiska kommentarer till de fascistiska och nazistiska strömningarna i Europa. Resultatet är fullkomligt magiska, vågade och originella gobelänger och vävar. Som, trots sin ålder, fortfarande skriker högt.
Har precis plöjt de här böckerna av Lina Sofia Lundin, Färgningsmanifestet och Naturlig färgning, beställda från Handarbetets vänner. Saxat:
”Tänk om varje människa skulle färga sina kläder med sin egen kompost? Tänk om våra kläder skulle vara vad vi äter? Alla i sin egen unika färg, direkt kopplad till vad vi mättat magen med.”
Vet inte om jag skulle vilja äta upp min garderob, men jag gillar verkligen idéen om att ta tillvara så mycket som möjligt i vår konsumtionsinriktade tillvaro. Att hitta flera användningsområden för samma vara eller material känns också spännande, det finns något stort i tanken om att en frukt eller växt både kan vara vacker att se på och god att äta – men också kunna lämna ett bestående värde i ett klädesplagg.
Böckerna har gett mycket inspiration och det ska bli kul att applicera mina nyvunna kunskaper i kommande projekt. Egentligen tänkte jag ge mig på så kallad ”Dip n’ Dye” med lite tjockare bomullstyg för att sen göra kuddöverdrag. Har testat tekniken tidigare och tyckte då att det var kul att laborera med flera färger och övergångarna dem emellan. Har redan skissat på några kombinationer som jag längtar efter att få prova, bland annat en rosa/grön variant som ska bli ”melonkuddar” till barnens sovrum. Funderar dock på hur jag ska få till det, eftersom många av de naturliga färgningsrecepten bygger på långa färgningsbad. Tror att det kan bli svårt att få till både en jämn färgning och hyfsat raka färgkanter. Tänker att ett långt tråg, så jag kan hänga ner tyget sträckt i färgen, borde göra susen?
enstundpajorden.com 